Igår:
Promenad till busshållplats, 23 minuter. Bussen visar sig vara ca. 25 minuter försenad, vilket är lite mer än vanligt men ändå inte alltför ovanligt. Bussen går till Bålsta där en ny buss ska vänta. Så står det i tidtabellen – den ska invänta den ankommande bussen. Samtidigt som min buss svänger in på hållplatsområdet svänger den andra bussen ut. Den som skulle ha väntat alltså. Vreden är stor, getingarna är många och helt plötsligt förstår jag varför så många busskurer slås sönder. Jag väntar. Det börjar regna. Rätt passande, tycker jag. Ny buss kommer, samma som den första. Denna går dock direkt till min sluthållplats. Trodde jag.
När bussen närmar sig ”min” hållplats trycker jag som man ska på stoppknappen. Jo då, bussen stannar. Men för ovanlighetens skull ska ytterligare en person av, han vid de främre dörrarna och jag vid de bakre. Hans dörrar öppnas, inte mina. Jag ropar till chauffören att hon ska öppna. Ingen reaktion. De främre dörrarna har stängts. Jag ropar igen, högre. Ingen reaktion. Då har bussen redan börjat köra igen. ”Jävla människa”, säger jag och sätter mig. Ingen superkatastrof att åka en hållplats extra. Men väldigt onödigt – och definitivt inte vad jag önskade efter det första strulet. Transporttid arbete-hem: 130 minuter.
Frugan fick ta hand om sur gubbe.
Idag:
Kl. 7.30. Bussen närmar sig hållplatsen där jag ska av. Jag är den ende som stiger av här – alltid. Jag trycker på stoppknappen. Ingenting händer. Ingen ”stanna-lampa” tänds. Jag trycker igen. Ingenting händer. Och då har bussen i princip redan kört förbi hållplatsen. Jag får snällt åka med till Kista. Här får jag byta till SL-buss, som går samtidigt som min buss anländer. Jag får vänta till nästa. Bara en kvart förvisso, men restid blir ändå 120 minuter.
Sur gubbe anländer till arbete. Här finns ingen att ta hand om mig. Får köra med terapeutisk bloggande istället.
I eftermiddag ska jag hem igen. Jag bävar. I morron blir det antingen bil eller jobba hemma. Upplands Lokaltrafik har förbrukat sitt förtroende för denna vecka.
torsdag 14 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

1 kommentar:
Älskar min sura gubbe ändå, du får mig att le 99% av tiden! :-)
Skicka en kommentar