Det är 2009 snart, Glocalnet!

För rätt länge sen registrerade jag en hemsida hos Glocalnet, vår bredbandsleverantör. Först förra veckan fick jag för mig att det var dags att skaffa inloggningsuppgifter. Ställde samtidigt frågan om hur mycket utrymme jag har till mitt förfogande.

Svar: 10 MB.

10….vad? Herregud, jag gjorde min första hemsida 1997 nånting. Då var det normalt med 10 MB. Då kunde man till och med få en rätt omfattande hemsida för 10 MB. Idag är 10 MB som en måsskit i Östersjön. Det kanske inte är så konstigt att man aldrig ser en Glocalnet-hemsida på nätet. Man får börja leta webhotell istället.

Men detta ligger längre fram. Det blir en hektisk höst med mycket pysslande, planerande, funderande, konfunderande, dividerande och alla övriga anderande man kan komma på…. Men det finns ett ljus i slutet av alla tunnlar. Hur långa och mörka de än är. Och sen kan vi sitta under (framför) vår korkek (öppna spis) och bara vara lyckliga…..

Om inte detta händer innan dess, vill säga…..

Trist....och roligt.....

Jag har aldrig någonsin ställt in en resa. Men det ska väl vara en första gång för det också.
Resan till Florida blir inte av. Inte nu i alla fall. Två saker kom i vägen; ett lägenhetsköp och risk för dåligt väder. Det riktigt trista i allt detta är att vi förlorar närmare 10000 kronor. För biljettpengarna får man inte tillbaka....såvida man inte fejkar ett benbrott eller att flyget den aktuella dagen är inställt. Förvisso inte helt omöjligt, men det kräver också att man är på plats - redo att åka.

Men....det finns positiva saker med detta också. En ny lägenhet. En stor sådan. Och till ett bra pris. Ett kap....faktiskt. Och de pengarna vi skulle ha lagt på vår semester kan vi lägga på lägenheten istället. Eller ja, vi har inte så mycket val. Vi måste lägga dessa pengar på lägenheten. För i två månader eller så blir det dubbla hyror. Renovering ska ske och en massa logistiska saker ska realiseras. Men till slut är allt klart. Och då blir det bra. Och vem vet, när orkanerna blåst bort och det definitivt inte finns risk för att vi ska köpa en lägenhet, kanske Florida väntar på oss en andra gång. Man vet aldrig....

Varför?

Varför händer allt på en gång? Ibland tror man att händelser av olika slag har telepatisk kontakt med varandra. Även icke-händelser. För "ingenting" kommer också i klumpar, precis som "allting".

För man skulle ju vilja ta det lite lugnt så här sista veckan inför en ny USA-semester. Så att man inte är helt däckad när man kommer dit. Först av hårt arbete & budande på lägenhet och sen av lång flygresa. Har man riktig tur kan man lägga till en orkan också. För det är en chanstagning att semestra i Florida av alla ställen den här årstiden. Vissa skulle nog till och med kalla det korkat.

Som sagt...stressigt som fan. Gamla arbetsuppgifter som legat i dvala sen i våras får för sig att segla upp till ytan just denna vecka. Onödiga arbetsuppgifter får man också - såna man får för att andra helt enkelt har klantat sig. Man hamnar i....kläm, helt enkelt. Det är trist.

Och så hustruns och min första budgivning på en lägenhet. En jävla thriller. Och den vi budar mot har gått och gömt sig. Frågan är hur länge man har rätt att gömma sig? Och varför gör man sig oanträffbar mitt i en budgivning? Det är nåt lurt....

Har vi tur är vi om en vecka på väg mot Miami OCH är nyblivna lägenhetsägare. Och tur ska man väl ha ibland...eller?

Ingen som kom ur?

Gick förbi Expressens löpsedel:

"Så lever de idag i lyxfällan"

Det var ju tråkigt att alla blev kvar där.

OS so far....

En blev nervös och sköt fel
En fick en defekt baddräkt
En fick en korrupt domare
En sprang på häcken istället för hoppade över den
En hoppade för lågt
En blev akterseglad
En blev frånsimmad – flera gånger
En blev snuvig
En blev frånsprungen
Två manipulerade sin kanot för att slippa tävla
Några råkade ut för filmande norskor
Några andra för dominanta tyskor
Och ytterligare några andra simmade bort sig och tog en öl istället.

Vad händer i morron?

Klyftan blir stucken av en geting?

OS och jag....

Jag är egentligen inte speciellt sportintresserad. Jag skiter i vem som vinner allsvenskan, elitserien och alla andra serier, inklusive de europeiska. Men så fort det blir något större evenemang, typ OS, ser jag…ja, nästan det mesta. Jag har aldrig riktigt förstått det där själv. Men det finns något speciellt med tävlingar där det verkligen gäller något. Där fyra års förberedelser kan gå om intet på bråkdelen av en sekund och där det således blir helt andra känsloyttringar än vid en nationell tävling. Sen är det också något speciellt med direktsändningar. Allt kan hända – från terrordåd till spruckna simdräkter och vidare till idiotiska domare och känslosamma prisutdelningar.

Det är helt enkelt fascinerande. Och det är då det är så synd att vi har idrottsmän, och kvinnor, som inte pallar för trycket. Visst, en OS-final är ju bra. Och nån ska ju komma sist också…. Men det är lite tråkigt att det ofta är en svensk. Även fast många länder som ställer upp får ju åka hem utan några medaljer alls. Det är i alla fall lite för mycket av ”det viktiga är inte att vinna utan att delta”, som min kära hustru sa. Lite skämtsamt kanske, men ändå med visst allvar – tror jag….Jag läste i tidningen om simmare som blivit utslängda från tennisfinalen i dubbel för att de druckit öl. Jag hade inte hört talas om någon av dem. Och deras meritlista var inte särskilt imponerande. Så man undrar liksom vad de gjorde där. Gratis semester mot att ni simmar lite? Sen är ölen i Kina bra.

Fastnade framför gymnastiken idag. Varför ser bygelhästen inte ut som den gjorde på min tid? Och varför dessa tillgjorda leenden och armar uppåt sträck strax innan de ska hoppa? Blir man bestraffad om man struntar i detta? Det ser väldigt lustigt ut.

Apropå bestraffad borde en viss brottardomare få känna på kinesiskt fängelse.

Stefan Holm ser inte fullt lika mycket ut som en Aids-patient längre. Det gick inget vidare för honom när han gjorde det. Så vi får hoppas på det bästa nu. Får han guld lägger han nog av och ägnar sig åt ”På spåret” på heltid.

Själv har jag varit förkyld hela helgen. Det är ju passande att sådant kommer när man är ledig. Men eftersom jag har arbete kvar att göra hemma så stannar jag nog just hemma i morron. Det är inte så roligt att snörvla på arbetet.

Att åka ännu mer buss....

Idag (fortsättning):
Hurra! Bussen var bara 11 minuter försenad när jag skulle åka hem. I tid alltså! (jo, enligt UL's beräkningar är detta att vara i tid). Men säg den glädje som varar för evigt.

Strax efter Bålsta gick bussen sönder. "Växellådan" säger chaufförskan på klingande finlandssvenska. Bara att gå av och vänta på ny buss.

Men jag blev avsläppt i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Och jag är inte sur. Det är bara några veckor kvar till semester - och efter den kommer jag inte att sätta min fot på UL igen. Jo, kanske....men i alla fall inte åka den märkligaste av busslinjer, den jag nu åker varje dag. Jag undrar vilka droger den person gick på som satte den tidtabellen?

Jag jobbar hemma i morron.

Att åka buss....

Igår:
Promenad till busshållplats, 23 minuter. Bussen visar sig vara ca. 25 minuter försenad, vilket är lite mer än vanligt men ändå inte alltför ovanligt. Bussen går till Bålsta där en ny buss ska vänta. Så står det i tidtabellen – den ska invänta den ankommande bussen. Samtidigt som min buss svänger in på hållplatsområdet svänger den andra bussen ut. Den som skulle ha väntat alltså. Vreden är stor, getingarna är många och helt plötsligt förstår jag varför så många busskurer slås sönder. Jag väntar. Det börjar regna. Rätt passande, tycker jag. Ny buss kommer, samma som den första. Denna går dock direkt till min sluthållplats. Trodde jag.

När bussen närmar sig ”min” hållplats trycker jag som man ska på stoppknappen. Jo då, bussen stannar. Men för ovanlighetens skull ska ytterligare en person av, han vid de främre dörrarna och jag vid de bakre. Hans dörrar öppnas, inte mina. Jag ropar till chauffören att hon ska öppna. Ingen reaktion. De främre dörrarna har stängts. Jag ropar igen, högre. Ingen reaktion. Då har bussen redan börjat köra igen. ”Jävla människa”, säger jag och sätter mig. Ingen superkatastrof att åka en hållplats extra. Men väldigt onödigt – och definitivt inte vad jag önskade efter det första strulet. Transporttid arbete-hem: 130 minuter.

Frugan fick ta hand om sur gubbe.

Idag:
Kl. 7.30. Bussen närmar sig hållplatsen där jag ska av. Jag är den ende som stiger av här – alltid. Jag trycker på stoppknappen. Ingenting händer. Ingen ”stanna-lampa” tänds. Jag trycker igen. Ingenting händer. Och då har bussen i princip redan kört förbi hållplatsen. Jag får snällt åka med till Kista. Här får jag byta till SL-buss, som går samtidigt som min buss anländer. Jag får vänta till nästa. Bara en kvart förvisso, men restid blir ändå 120 minuter.

Sur gubbe anländer till arbete. Här finns ingen att ta hand om mig. Får köra med terapeutisk bloggande istället.

I eftermiddag ska jag hem igen. Jag bävar. I morron blir det antingen bil eller jobba hemma. Upplands Lokaltrafik har förbrukat sitt förtroende för denna vecka.

Skillnaden mellan att vara hög och att ligga högt

Ibland kliar det enormt i fingrarna att vilja kommentera idiotiska felskrivningar man ser här och där på olika websidor. Men så upptäcker man att den funktionen inte finns på den aktuella sidan. Ska man då vara extra besserwissig och helt enkelt skicka ett mail och klaga? Nä…så mycket får det helt enkelt inte klia….

Sidan jag pratar om är denna där man skriver att ett kommande hotell i Shanghai, Park Hyatt Shanghai, är ”världens högst belägna hotell”. Detta för att det råkar vara placerat högst upp i ”Shanghai World Financial Center”.

Nå, nu är det faktiskt så att om man skulle bygga ett hotell på toppen av Mount Everest så skulle det bli världens högst belägna hotell. Park Hyatt Shanghai är bara ett hotell som råkar vara inhyst väldigt högt upp i en byggnad. Eller som det står på hotellets egen hemsida – ”the highest hotel in the world”. Vilket alltså inte har något som helst med ordet belägen att göra.

Efter lite sökande har jag kommit fram till att världens högst belägna hotell heter ”Hotel Refugio Plaza de Mulas” och ligger i Argentina. Och det är beläget på berget Aconcagua, 4370 meter över havet.

Så, bortabra.se, när man bygger en kåk på si så där 4400 meter och inhyser ett hotell högst upp - då kan ni skriva som ni gjort nu.

Jag vet att det är småaktigt att reta sig på sånt här. Men jag är född sån. Inget att göra åt.

Ett ganska viktigt avstånd....

Surfade runt på hotellsidor igen. Denna gång gällde det Key West. Jag vet inte hur Google väljer de bilder som bäst ska illustrera de hotell man hittar men jag fastnade i alla fall för en. Hotellet hade det förtroendeingivande namnet ”El Rancho Motel” och den lilla bilden som illustrerade detta etablissemang föreställde vid närmare titt en….toalettstol. Lite ovanligt, kanske.

Så man klickar för större version:




Det där är ju ett ganska viktigt avstånd. Man kan leva med det på en Finlands-färja men bor man på hotell har man lite större krav. Illustrationsbilden var väl också lite synonymt med den kritik hotellet fått på Tripadvisor där en del klagade på t.ex. bedbugs. Otrevliga kryp som man helst vill slippa.

Jag tror jag väljer ett annat hotell.

Jag glömde ju....

....att skriva att jag efter mycket letande, och sen efter borttagning av kriteriet parkering, hittade ett hotell i Miami Beach. Här ska vi bo i fyra nätter. Det ska vara berömt, har jag läst. Men inte för vad.

Fler inlägg i Augusti.....

…borde jag göra. Trots att jag borde ha haft all tid i världen under juli så har det inte blivit så mycket bloggande. Men tiden går….och den går fort. Skrämmande fort. Idag måndag har det börjat strömma in folk på arbetet igen och man kan inte låtsas så mycket som tidigare. Jobbar man under den tid som de flesta har semester – och även fortsätter med detta när de kommer tillbaka – så känns det nästan som att sommaren är slut när man börjar höra fler röster i korridoren än sin egen. På sätt och vis har man ju själv haft semester – fast på arbetet. För även om man gör saker så är det inte speciellt betungande när man nästan är ensam.

Fast den riktiga semestern kommer i september. Idag om sex veckor är vi förhoppningsvis på Universal Studios i Orlando. Kommer till Orlando dagen före och förhoppningsvis är vi lika lite jetlaggade då som vi var när vi kom till New York. Har inga som helst problem att flyga västerut. Men när man ska hem…eller rättare sagt har kommit hem…fan, det tar ju flera dagar innan man blir människa igen!

Nåväl, 10 dagar har vi på oss och färdplanen är som följer: Orlando-Miami Beach-Key West-Mot Östkusten och tillbaka mot Orlando. Orlando & Miami Beach är spikat, dvs. hotellbokningar är gjorda. Att leta hotell i Miami Beach är bland det svåraste jag gjort i hotellsökarsammanhang. Man kan konstatera att det inte alltid är en fördel att ha många hotell att välja mellan. Ibland blir det helt enkelt för många. Förutom att hotellet inte ska vara slummigt, ligga för risigt till, att man får dela säng med kackerlackor etc. så letade jag först efter tre viktiga kriterier – Gratis Internetanslutning, swimmingpool och ”self parking”. Men denna kombination var nästan hopplös. Parkering tjänar man massor med pengar på så ”Valet parking” är det vanligaste. Och det är givetvis svindyrt. Men så dyker frågan upp – behöver man verkligen bil? Man behöver ju den definitivt inte om den ska stå i ett garage i fyra nätter och bara kosta pengar. Så då gör man givetvis så att man lämnar tillbaka bilen och hyr en ny bil när det är dags att åka därifrån. Fan, vilken Einstein man är! Vill man åka nånstans finns alltid taxi. Eller buss. Och så går man mycket. Eller så slappar man bara. Bättre än att åka runt och leta parkering i alla fall.

Nå, fortsättning följer. Nu måste jag börja skapa illusionen av arbete igen.

Sommarjobb....

Det var återigen ett tag sen jag skrev något här. Jag vet inte varför – det finns ju en hel massa att skriva om egentligen. Det är bara att gå utanför dörren så ser man alltid något man kan blogga om. Man kan t.ex. skriva något fyndigt om den lapp jag såg uppsatt i en busskur – ”Stöld av katt!” stod det. Men det stod inte vad den hade stulit för något….Kattsand kanske?

Nå, annars så arbetar jag hårt även denna sommar. Men jag gillar att arbeta på sommaren. Det är lugnt och skönt på själva arbetet och det är ingen trängsel till och från arbetet. Bussarna är bara några minuter försenade och…ja, det är mindre stress, helt enkelt. Jag har aldrig riktigt fattat det där med sommarsemester. Varför ha semester när alla andra har semester? Man går från en trängsel till en annan. Nu är det väl givetvis inte alla som kan förlägga sin semester hur de vill – och i ärlighetens namn kan jag nog egentligen inte göra det heller. Inför varje sommar tjatas det om att man ska ta sina tre veckors sammanhängande sommarsemester. Så står det till och med i lagen, där pratas det om fyra veckor:

12 § Om ej annat har avtalats, skall semesterledigheten förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni-augusti. Även utan stöd av avtal får sådan semesterperiod förläggas till annan tid, när särskilda skäl föranleder det.

Och varje år är jag lika rädd att detta ska bli tvingande. Men hittills har jag kunnat vara flexibel och hoppas alltid kunna vara det. Jag skulle dessutom bli halvt vansinnig om någon klev in och dikterade när jag ska ta min semester.

Till slut måste jag nämna att Daniel Day-Lewis var värd varenda millimeter av den Oscarsstatyett han fick för ”There will be blood”. En film kan vara bra utan att ha utmärkande skådespeleri. Men när den är bra och dessutom har exceptionella skådespelarinsatser kan den bli magisk. Så långt vill jag inte gå vad gäller själva filmen. Men en mer värdig mottagare av en skådespelar-Oscar var det länge sen jag såg.

Ett sönderbloggat ämne?

Man är väl ingen sann bloggare om man åtminstone inte skriver några rader om FRA-lagen. Tydligen är det den gamla försvarsministern Mikael Odenberg som är pappa till denna lag.

Och så här kan det ha gått till:

Mikael och Fredrik träffas någonstans. Kanske är det på Fredriks kontor en mörk och kulen natt. Kanske är det under en mörk bro. Kanske i Humlegården? Fortfarande vet ingen säkert.
Hur som helst så diskuterar de hotet mot Sverige, det stora och tunga ni vet. Plötsligt får Mikael en idé.

”Jag vet! Vi fixar en lag som gör det möjligt att avlyssna vem som helst i landet. Då kanske vi kan haffa en terrorist och så blir vi poppis i Washington”
Fredrik, som fram till nu har haft en djup bekymmersrynka i den glatta pannan, skiner upp.
”Tror du jag får hälsa på Bush också?”
Mikael ler sitt allra finaste leende och lägger en hand på Fredriks axel.
”Det kommer du att få, Fredrik. Det kommer du att få.”
En tår av glädje börjar sakta rinna ner för Fredriks kind. Men så! Bekymmersrynkan tittar fram lite igen. Han ser ledsamt allvarsamt på Mikael.
”Men….tror du inte att svenska folket kommer att protestera då? Ingen gillar att bli avlyssnad”.
”Oroa dig inte, Fredrik” säger Mikael lugnande. ”Vi pratar lite om ’yttre hot’, säger att terrorister också har datorer, skickar mail och pratar i telefon. Folk förstår att kriget mot terrorismen är viktigare än allt annat. Och förstår de inte så säger vi att de inte förstår. Då förstår de att detta är en stor & komplex fråga som är svår att förstå. Och förstår man inte så glömmer man att man inte har förstått. Och då vinner vi valet igen!”
Fredrik skiner upp igen. ”Du är fantastisk, Mikael!”
Fredrik kan inte besinna sig utan kastar sig fram och pussar Mikaels svettiga panna.
”Oj då”, säger Mikael och blir generande röd.
Mikael finner sig dock snabbt, harklar sig och säger: ”Förresten, det var en sak till”.
”Ja, Mikael, vad då?”
”Jag vill avgå”.

Visst kan det ha gått till så?

Personligen tycker jag det är häpnadsväckande att politikerna är så verklighetsfrånvända. Man förstår verkligen inte varför människor är så upprörda utan (bort)förklarar det hela med att vi helt enkelt har missförstått alltsammans. Men jag tror ingen människa tror att man kommer att massavlyssna hela svenska folket – det räcker med att man kan göra det. Att man kan hamna i byråkraternas händer bara för att man råkar skriva några flaggade ord i ett mail. Och vad det sen i sin tur kan leda vill.

Och att man sen säger att det bara är datatrafik till/från Sverige, och inte trafik inom landet, som ska övervakas, tyder på en okunskap som är skrämmande.

Jag tycker också det är märkligt att man så obönhörligt väljer att gräva sin egen grav. Det är större chans att en isbjörn dyker upp i Sahara än att alliansen vinner nästa val. Och det tycker jag, faktiskt, är synd. Jag har vant mig vid att få mer i plånboken varje månad. Men jag röstar inte på vad som helst.

på allmän begäran.....

Min stora skara läsare har tjatat på mig att uppdatera lite och som den lydiga slav jag är så gör jag väl det.

Jag kan meddela att det blir ännu en USA-tripp för hustrun och mig i år. 10 dagar i Florida står på schemat och det ska bli kul. 10 dagar är egentligen i lite minsta laget så det blir väl till att prioritera vad man helst vill göra. Annars kan det bli för stressigt. Jag har varit i Florida två gånger tidigare, 1987 och 1997. 1997 bara några dagar och 1987 i tre veckor. Märkligt nog minns jag inte så mycket av resan 1987 (nej, jag var inte packad….) så det ska bli roligt att uppleva en del av de saker jag såg då igen.

Strax innan midsommar var jag på spökvandring i Gamla Stan i Stockholm. Det var Stockholm ghostwalk som arrangerade den. Det var mycket intressant, men jag hade stundtals svårt att koncentrera mig då jag hela tiden funderade på om den guide vi hade var Peter Siepen. Han var spöklikt (!) lik honom och helt omöjligt kunde det väl inte vara, tänkte jag. Guiden presenterade sig inte i början, men när han under själva turen i ett annat sammanhang nämnde hans förnamn ”Peter” så blev jag helt säker på att det måste vara han. Jag var så säker på detta att jag till hustrun vid hemkomsten sa att det var Peter Siepen som varit vår guide.

Men sen lik förbannat visade det sig att det inte hade varit han. Denna Peter hette Segelström i efternamn och jag undrar om han vet att han har en tvillingbror i stan?

Hur som helst, det spökar lite varstans i Gamla Stan fick vi veta, framför allt på hotell. På Lady Hamilton ska det i ett av rummen bo en poltergeist. Ni vet en sån där ande som är lite vilsen och som har en förmåga att flytta på saker, stänga och öppna dörrar och lite sånt. Det skulle jag vilja vara med om. På Victory hotell huserar det tydligen två gamla präster nere i källaren. De ska enligt uppgift bo i konferenslokalerna och lura konfererande turister att det är dubbelbokat.

Nå, allt man hör om spöken och det övernaturliga är ju bara hörsägen. Man får aldrig vara med om nåt själv….Förutom spöklikt lika människor då….

Dåligt pool huvud?

Det var ett tag sen nu. Som man hade en liten datakrasch alltså. Men nu i helgen var det dags. Startade datorn på lördagen och fick meddelandet att ena disken behöver inkonsekvenskontrolleras. Ja det kan väl aldrig skada, tänkte jag, och såg framför mig en nyservad hårddisk och att det från och med nu skulle bara bli snabbare och bättre. Men det tyckte inte datorn för det som inte kunde skada skadade istället ganska rejält.

BAD_POOL_HEADER
STOP:0x00000019 (och sen en massa fler koder som jag knappast behöver upprepa här....)

Nå, lika bra att lägga ner och kolla fotboll istället.

Sen blev det söndag och nog trodde jag att min skarpa hjärna tillsammans med felsökningar med den bärbara datorn skulle fixa detta. Men icke så....Nu blir det med all sannolikhet så att hårddisken får formateras om. Börja om från början. Börja om på nytt. Varför ska man sörja tider som har flytt? Ja, ni fattar.

Nu är bara frågan när man ska trycka på knappen. Tyvärr har man ju ett sånt där....arbete, heter det visst, att sköta. Det gillas inte.

Apropå arbete....På tisdag ska vi på detta. Det ska bli spännande.

Den lärorika Expressen....

Det är inte ofta man får lära sig något nytt genom Expressen. Det har nog aldrig hänt tidigare. Om man nu förstås inte räknar livsviktiga saker som nyheten att Pamela Anderson och Tommy Lee är ihop igen. Jag är chockad!

Men nu till ämnet. Jag körde webtestet ”Kan du din nutidshistoria?” och retade mig på att jag bara fick 9 rätt av 10. Vad missade jag? Ja, att det inte var Alexander Graham Bell som uppfann telefonen utan en snubbe vid namn Antonio Meucci. Detta kom man på 2002 så jag antar att man får förlåta skolväsendet som på min tid tutade i mig att det var Bell som var uppfinnaren. Bell verkade mest vara en sån där turgubbe som egentligen inte uppfann någonting som fungerade. Han snodde helt enkelt Meuccis uppfinning och var först med att patentera den. En simpel fuskare alltså.

Det jag däremot inte kan förlåta skolväsendet är att de under alla år lurade i mig att Godahoppsudden är Afrikas sydligaste spets. För länge sen svarade jag fel på just den frågan i Trivial Persuit och fick därigenom veta att det är Kap Aghulas som är Afrikas sydligaste spets. Hade jag bott i USA hade jag säkert med framgång kunnat stämma hela skolsystemet för detta. Det har ju varit väldigt traumatiskt att ha gått runt med felaktig kunskap i alla dessa år. Jag har tagit stor skada av detta.

Tillbaka i bloggträsket....

Nu är det två veckor sen vi kom hem från New York. Tänk vad tiden går fort. Funderade på att lägga ner detta med bloggande (det verkar ju inte vara någon som läser?) men jag fortsätter lite till.

Orkar dock inte ge mig på en lång reseberättelse från det stora äpplet. Jag har bara rekommendationen att om du funderar på att gå på bio i USA så se till att vara ute i god tid. Annars kan det hända att du hamnar längst fram och få uppleva skådespeleri underifrån. Det är kul en stund då det är som att kolla på en freakshow när kroppar blir förvridna av det lustiga perspektivet. Men när man inser att man faktiskt kommit dit för att se filmen så är det inte så lustigt längre….

Semester!

Japp, det har jag snart. Ska bli riktigt trevligt. Och USA hägrar på fredag – det ska också bli trevligt. Och redan på söndag drar vi iväg på en utflykt till Cape Cod för att bl.a. titta på valar. Fast jag kan ge mig fan på att de gömmer sig när vi är där. Eller så är det specialtränade turistvalar som simmar runt i bukten och sprutar vatten på kommando.

Nå, det kan ju bara bli bra. Det är ju valår i USA i år…..he he.

Har haft alldeles för mycket att göra på arbetet de senaste dagarna. Det hör tydligen till så här före en semester. Murphy har en förmåga att dyka upp när tiden är knapp och arbetsbördan stor. Bara han håller sig borta från semesterfirandet. I så fall anammar jag den amerikanska livsstilen och skjuter honom på fläcken.

Vacation time.

Idag skriver Aftonbladet....

….om det jag skrev tidigare om att man kan få sin dators hårddisk kopierad i tullen när man anländer till USA. Nu tänker vi inte ha någon dator med oss när vi beger oss över Atlanten nästa fredag men detta gäller inte bara datorer utan även kameror, mobiler, MP3-spelare etc. Så det är lika bra att se till att allt är tomt….Bäst att försöka tömma hjärnan också och gå igenom säkerhetskontrollen som en zombie. Gärna verka lite korkad också. Då kanske man ses som oförarglig och de tycker synd om en istället.

Nu ska vi förvisso inte byta plan i USA, men det är lika bra att hålla hårt i sitt boardingkort. När jag bytte plan för fyra år sen i Washington glömde jag nämligen det i jackfickan medan jackan åkte igenom röntgenapparaten. När jag inte hade nåt kort att visa ville de inte lyssna när jag sa att det ligger i jackan. Istället fick jag ställa mig i ett bås, som var strategiskt placerad i mitten, mellan två säkerhetskontroller, för att man tydligen skulle känna sig så skamfylld som möjligt. Alla tittade på terroristen som varit oklok nog att glömma sitt boardingkort i sin jacka.

För att öka på skammen ytterligare vrålade de också ”Boarding card check! Boarding card check!” om och om igen. Och folk tittade ännu mer. Var det Usama som stod där? Till slut fattade de dock att kortet låg i jackan och jag fick komma ur båset.

När vi anländer till USA denna gång kommer vi tydligen bli nakenscannade också. Nu är det väl bara att vänta på nästa kriterie för att över huvud taget få komma in i USA – ”Sorry, you’re too fat. We have enough fat people”.

Kan inte framtiden vara här snart så att man kan stråla sig vart man vill?

Klara besked....

Bortsprungen gulvit, kastrerad hankatt. Hittar inte så bra här. Lystrar till namnet ”Gubben”

Den lappen såg jag uppklistrad på ett träd när jag gick till arbetet. Och det är väl inget kul med det. Förutom kanske att man kände sig tvungen att tala om att katten är kastrerad. Man vill väl inte att grannskapet ska tro att man släppt ut en katt-Casanova som nu gör småkatter på löpande band.

Mer konstig text:

En server ska startas om på arbetet. Under ”Anledning” har man skrivit: Processer hänger och det går inte att göra genomföra förändrar förändringar.

Klart som korvspad.

I avdelningen särskrivningar såg jag den hittills märkligaste idag – ”New Ark”. Nej, det handlade inte om att Indiana Jones ska leta efter en ny ark utan om flygplatsen Newark.

Den värsta svenska särskrivningen jag sett är nog ”naturligt vis”. Inte lika kul som sjuk sköterska eller skum tomte men rätt fascinerande. Ser man inte att det ser konstigt ut?

Var fan är min släkt?

Då och då under årens lopp har jag fått för mig att börja släktforska. Men som med så mycket annat i livet har det varit roligt en kort stund. Sen har jag hittat annat att roa mig med. Men släktforskning kan vara kul, speciellt om man hittar några skumma företeelser och mystiska släktingar. Jag har t.ex. både cirkusartister och mördare i släkten. Långt tillbaka, visserligen, men släkt är de lik förbannat. Och så en hel del mörka familjehemligheter som kunde bli bra TV-serier.

Nu har jag siktat in mig på ”Amerikaarvet”, alltså de där förhoppningsvis stenrika amerikanska släktingarna som bara väntar på att sin avlägsna släkting i Sverige ska höra av sig. De har ju givetvis inga andra arvtagare och gråter sig till sömns varje kväll och undrar vem i hela världen ska ta över deras affärsimperium….

Nåja, drömma kan man väl få?

Men amerikanska släktingar har jag i alla fall. Någonstans. Och de ska jag försöka hitta. På något sätt. Någon som läser detta som kan ha information om Grace Anderson? Gustave Anderson? Gertrude Anderson? Doris Anderson? Alla kusiner till min morfar, alla från Massachusetts och New Jersey och alla stendöda vid det här laget. Ingen vits att leta efter dem alltså. Men barn och barnbarn finns det. Dock namnlösa. Men förhoppningsvis stenrika.

Kan förresten tipsa om mormonerna. De är bra på månggifte och släktforskning. Kolla in http://www.familysearch.org/ och leta upp just dina stenrika amerikanska släktingar.

Väntan på inspiration

Det sägs att en författare, en riktig och en bra sådan, aldrig väntar på inspiration. Man skriver helt enkelt bara och sen hoppas på att inspirationen kommer. Och det är helt sant när man just skriver. Men det funkar inte när man ska göra något annat kreativt.

Sitter just och ska layouta en artikel om Alice Babs, som besökte filmklubben den 2/4. Men det går inget vidare. Jag ska framför allt hitta på en bra rubrik till en hopplös bild och göra nåt snyggt av den. Men det vill sig inte. Hur jag än gör ser det ut som om en imbecill treåring har gjort det. Och det är väl då det är dags att ta paus och göra nåt annat istället. Vänta på inspiration, helt enkelt.

Land of the free?

Det är snart en vecka sen jag bloggade nu. Det är inte bra. Bäst att få ner några ord.

Snart är man ledig i fyra dagar och det ska bli skönt. Men jag retar mig oerhört på att jag förlorar en ledig dag i och med att första maj och Kristi himmelsfärd är på samma dag i år. Jag kan inte erinra mig att det någonsin har hänt tidigare, i alla fall inte under mina yrkesverksamma år. Men det känns som att jag måste ha fel där….Det jag vill ha sagt är väl att jag inte kommer ihåg det.

Nästa år blir det samma som i år med ledigheten då 6:e juni är på en lördag. Året därpå blir det sämst av alla då både 1:a maj och 6:e juni infaller på en helg.

Jo, jag har bra koll på när jag får vara ledig….

Den 16:e maj åker jag och hustrun till New York på 10 dagar. Jag gillar USA, men egentligen borde man ändå bojkotta det landet. På vårt Intranät på arbetet fanns idag en länk till denna sida, som alltså beskriver USA:s rätt att vid en gränskontroll beslagta en persons laptop, mobiltelefon, MP3-spelare etc. och i värsta fall radera all information på dessa. Och detta utan någon som helst misstanke om brott och utan att behöva ge en anledning till detta. USA:s hybris efter 9/11 verkar aldrig ta slut. Snart stänger man väl hela landet och bygger upp en stor jävla mur. Men det kanske är lika bra – många amerikaner vet ju ändå inte om att det existerar fler länder.

Det är på sätt och vis synd att USA på många sätt är ett ”pampigt” land och att det finns så mycket att se. För man vill ju också gärna känna sig välkommen och inte bli behandlad som en terrorist.

Skitväder!

Nå, kanske inte riktigt sant. Men Jukkasjärvi-kallt på morgonen och Texas-varmt på eftermiddagen gör mig surt frustrerad. Hur fan ska man klä sig?

Annars är svenskarnas (eller är det som vanligt bara medias?) inställning till väder en märklig sak. Bra väder = Sol och varmt. Punkt slut. Liksom. Regnar det under semestern är livet i princip över. Äktenskap splittras, man dränker vädersorgerna i sprit. Man vet ju hur deppig man blir med mörka moln på himlen. Det blir skrik, bitterhet, barnen gråter och ringer BRIS. Allt är kaos och allt är vädrets fel.

Men så….loggar man in på Aftonbladet. Långt där borta, två veckor framåt skönjer man ett ljus. Reportern kör med pedagogiska rubriker – ”Lugn!”, ”Håll ut!”, ”SMHI lovar SOL!” Wolfgang Röder har fått en uppenbarelse. Och svensken skiner upp och lägger det planerade självmordet på hyllan. Allt är lugnt igen. Tills nästa regnväder.

Och nu idag har man rubriken ”Passa på och njut!”. Vem njuter?

Själv bryr jag mig inte ett dugg om väder. Nå, det kanske inte är så kul att vara på semester utomlands, man har bespetsat sig på trevliga utflykter och det ösregnar hela tiden. Men i övrigt så. På mitt arbete har de närmast varit saliga de sista dagarna och när lunchtimmen närmar sig har en del spralliga som pingviner gått runt och letat lunchkamrater som vill ”äta i solen”. Picknick alltså. Och det kan väl vara kul. Men inte med ens arbetskamrater på en grässlänt vid arbetet.

Vi svenskar och väder. Det skulle man kunna skriva en hel roman om.

Slutet?

Jag läser på webben att Internet slår i taket 2010.

Är det då vi kommer att mötas av denna sida?

För övrigt kan jag konstatera att det inte var en trevlig upplevelse att bli pillad på prostatan. Vad det nu har med Internet att göra.

Hälsovård och översättningar

Jag läser lite här och var att man ska bli så pigg nu när våren verkar komma. Det verkar dock inte min kropp ha fattat. Jag är så trött att jag nästan ser dubbelt. Jag får addera detta till listan över åkommor jag ska skrämma upp min husläkare med i morron.

Jag tycker inte om att gå till läkare. Man har liksom bara en enda chans på sig, känns det som. Missar man nånting får man göra om hela processen – ringa mottagningen, dra sitt problem, få ny tid om x antal månader. Men man vill samtidigt inte verka för sjuk heller när man väl får komma. Det går ju inte att hala fram världens lista på alla tänkbara problem man skulle vilja ha kontrollerade. Därför undviker jag helst att gå dit över huvud taget.

Nå, jag får se vad som sägs. Det är egentligen bara ett rutinbesök, en uppföljning av högt blodtryck. Men samtidigt måste jag ju passa på att ta upp en del andra saker…Man kanske ska faxa in listan först?

En helt annan sak:
Något som retar mig, och även gör mig konfunderad, är okunniga översättningar. Jag kollade på ett avsnitt av ”Boston Legal” igår och vid ett tillfälle säger domaren till juryns ordförande:

”Mr foreman, have you reached a verdict?”

Hur tror ni detta översattes? Jo, med det alldeles fyndiga och extremt okunniga: ”Herr Foreman, har juryn enats om ett utslag?”

En sån slump att juryns ordförande hette Foreman….eh….?

Korkade översättningar kan vara kul, men man blir nästan förbannad när man ser rent okunniga sådana. En annan domstolsöversättningsmiss man ser ibland är att man kallar ”Bailiff”, alltså ett domstolsbiträde eller liknande, för just Bailiff. Det är minsann den gamla polaren Bailiff som för ut den dömda till häktet.

Den roligaste felöversättningen jag sett är när någon (jag minns dock inte sammanhanget) översatte ”dumbwaiter” med ”dum kypare”.

Dumbwaiter betyder mathiss.

Idag har jag inget att skriva om.....

Men det där är bara skitsnack - egentligen. Man har alltid något att skriva om. Jag skriver t.ex. krönikor i en medlemstidskrift för en filmklubb fyra gånger om året. Jag hade inget att skriva om förra gången och blev lite desperat....Men då kallade jag spalten "Att ge liv åt en tomhet" och skrev så här:

Vad skriver man enklast om när man inte tycker sig ha något att skriva om? Svar: Man skriver om att man inte har något att skriva om och hoppas att orden kommer till en. Och helt plötsligt har man ett ämne i sig. Detta med att skriva.
Jag har alltid fascinerats av skrivandet som uttrycksform. Kanske mycket för att det skrivna ordet är grunden till så mycket annat. Det går varken att göra en film eller sätta upp en teaterpjäs utan att någon först har skrivit något. Frågan är då varför manusförfattare ofta har en betydligt lägre ”status” än t.ex. regissörer?
När jag var yngre, rätt mycket yngre, förstod jag aldrig varför det stod ”Alfred Hitchcocks” framför exempelvis titlarna ”Psycho” eller ”Frenzy”. Det var ju inte han som hade gjort filmerna! Det var ju Robert Bloch/Joseph Stefano (roman och filmmanus till Psycho) respektive Arthur La Bern/Anthony Schaffer (roman och filmmanus till Frenzy). De var ju upphovsmännen till historierna. Regissören Hitchcock kom in senare och följde bara instruktioner från någon annan. Och hur svårt kan det vara?
Idag vet jag givetvis bättre än så. Det är sällan författaren som får ta smällen om slutresultatet blir uselt. Allt ansvar ligger på regissören och det är hans/hennes tolkning av det som är skrivet som till slut blir filmen/pjäsen. Vid det laget är författaren ofta bortkopplad. Och så ska det kanske vara också. Men jag tycker fortfarande att författaren får väldigt dålig ”cred” för sitt arbete. För faktum kvarstår fortfarande, hade han/hon inte lagt ner allt detta arbete på sin idé eller fantasi så hade det aldrig blivit någon film/pjäs. Ibland känns det som att man glömmer detta.
Jag vet inte vad slutresultatet blev av manusförfattarstrejken i Hollywood, men det är egentligen inte så mycket den ekonomiska delen av ”cred” jag menar utan mer den konstnärliga. Att bli erkänd som upphovsman till något. Att man börjat med ett tomt blad - eller en tom skärm - och fyllt denna tomhet med....liv. Det är det som fascinerar mig mest. Som den här spalten. Jag började med att inte veta ett dugg vad jag skulle skriva. Jag hade inget specifikt ämne som jag ville dryfta och det fanns inget annat jag kände att jag ville delge medlemmarna i klubben. Men ändå så gick det. Men allt skrivande handlar om disciplin, en egenskap jag tyvärr har alldeles för lite av. Jag blir lätt rastlös och hittar ofta andra saker som är mycket roligare än det jag för tillfället håller på med. Och sen gör jag det en stund. Tills jag återigen hittar något som är roligare. Tips för att komma ifrån detta mottages med glädje. Jag vill kunna ge mig fan på att nu ska jag sitta här och skriva, att kunna hänge mig åt något. Att fylla upp fler tomma blad. Det fascinerar mig.

Är det bara jag som har snuskig fantasi?

Jag läser i tidningsupplagan av Metro om kreditgarantiföreningen som ger lån till nystartade företag som fått nej av banken.

Det har egentligen inte med saken att göra. Men jag läser att bageriet ”Cum pane” har fått bidrag därifrån. Hm, är det bara jag som tänker ”spermabröd” samt hur kul det skulle bli om de försöker etablera sig i ett engelsktalande land?

Eller kören med samma namn som kommer upp först när man googlar på ovan nämnda namn? Spermakören?

Fast ”Cum pane” är tydligen latin och ska betyda ”med bröd”.

Usch, vilken hemsk, manlig, enkelspårig hjärna jag verkar ha. Fy på mig.

En dag i svackan

Efter några dagar av hyfsat stimulerande arbetsuppgifter har jag nu hamnat i en svacka. Det är trist att hamna i den. Egentligen har man samma arbetsuppgifter som tidigare, alltså de som var hyfsat stimulerande, men helt plötsligt känner man att man inte kan komma längre. Allt är liksom redan gjort. Nu är det bara ”finlir” kvar. Och för att få det klart behöver man uppgifter av andra….och det är då det börjar bli jobbigt.

Jag är en extremt självständig människa rent yrkesmässigt. Jag gillar att sitta och pyssla i mitt eget hörn och göra så mycket som möjligt själv – helst från ax till limpa. Men jobbar man på ett stort företag med en massa jävla byråkrati blir det sällan så. Man är alldeles för ofta beroende av andra människor – de måste göra sitt jobb innan jag kan göra mitt. Och det är en arbetssituation jag hatar.

Så vad gör man? Man går givetvis hem.

Idag börjar ”Big love” på TV. Förvisso lockar kanske inte en polygam mormons liv och leverne särskilt mycket, men det är en HBO-serie och de skulle fanimej kunna göra en intressant dramaserie om spetsknyppling. Så jag sitter som nitad kl. 22 i kväll och hoppas på det bästa.

Informationsspekulation

En förälders mardröm blir en (kvällstidnings)journalists våta dröm. Skulle någon journalist hålla med mig om det? Knappast. Men det är så det verkar – och det är så jag hävdar att det är också.

Jag tycker det sätt på vilket kvällstidningarna skriver om 10-åriga Englas försvinnande och död är vidrigt. Det är fem procent information och 95 procent spekulation. Allt blir skvallerjournalistik, oavsett ämne. Har man inga nyheter att komma med så skapar man några. Eller så blir allt en nyhet. Mördaren handlar. Mördaren äter pizza. Mördaren skrattar. Meningslösa nyheter alltsammans, allt taget ur sitt sammanhang och för att vi verkligen ska få det bekräftat att vem som helst, alla som handlar, käkar pizza och skrattar kan vara en galning. Man får veta att mördaren kunde ha gripits för två år sen. Detta hade alltså inte behövt hända. Men varför vill man berätta det? Blir vi gladare över att få veta att detta hade kunnat undvikas?

Jag blir ledsen när jag läser kvällstidningarna. Men inte bara av det som faktiskt har hänt utan också hur man verkligen gottar sig i sorg, frustration, rädsla, ilska. Man skrämmer upp 1000-tals föräldrar som nu kommer att tänka både en och flera gånger innan de släpper iväg sitt barn på en cykeltur. En del hävdar att detta är bra. ”För det finns ju monster där ute”. Visst finns det, men ju mer man skriver om det desto mer tror vi att det är vanligt att män mördar barn. Men så är det inte. Detta är extremt ovanligt. Och det får man inte glömma.

Ännu en korkad artikel

Aftonbladet vinklar hela denna artikel mot att svenska folket vill betala mer skatt och inte mindre. Främst med den idiotiska rubriken ”Skatten sänks – när många vill betala mer”

Det tror jag inte en sekund på.

Beroende på hur man ställer en fråga kan man få precis de svar man vill ha. Hur tror ni man hade svarat om man ställt frågan så här:

”Under förutsättning att sjukvården inte försämras vad gäller service och kvalitet, skulle du då kunna tänka dig att få sänkt skatt?”

Hur många skulle svara nej?

Samtidigt ställer Expressen frågan ”Tycker du att vi har för höga skatter i Sverige?” i en undersökning. I skrivande stund har 80,6% svarat ”Ja, den bör sänkas mera” medan 19,4% har svarat ”Nej, bra som det är”.

Som sagt, allt beror på hur man ställer frågan.

Nej....är det verkligen sant??

Stoppa pressarna! Stanna upp! Ta ett djupt andetag! Ta in! Försök förstå! Jo, du kan! Du måste! Acceptera faktum! Det bara är så!

Alla körmedlemmarna bor inte i rätt kommun!

Inget kommer att vara sig likt igen.

Vardagsfilosofi

Tänk vad tid man kastar bort på att få ihop till mat för dagen. Arbete kallas det visst. Hur många är det egentligen som verkligen trivs med sitt arbete och som tycker sig verkligen uträtta något om dagarna?

Nå, sanningen är väl att det går upp och ner samt att allt är relativt. Att jag idag stolt kan säga att jag fått en CD-robot att fungera kan ju inte jämföras med någon som räddar ett barn i Sudan från att svälta ihjäl. Om man tänker stort alltså. Men jag har räddat den stackars gråtande projektledaren med 200 i puls som bara måste ha 20 CD-skivor brända just i denna sekund. Nu fanns det ingen sån, men ändå. Men ibland finns det. Kostymklädda män vars hela existens verkar hänga på den där brända CD-skivan med livsviktiga PowerPoint-presentationer, betydligt viktigare än nån svältande unge i öknen.

Ibland blir man filosofisk. Vi lever en väldigt kort tid på denna planet och hur tillbringar vi egentligen den största delen av denna tid? Genom att lydigt ställa in oss i ledet, acceptera och respektera medan vi själva sällan känner oss accepterade och respekterade. Hoppas på att man får en trevlig chef som ser en utan att man själv måste vara fjäskande tydlig. Kämpa oss genom snö, is, hagel och storm för att komma till sin arbetsplats. Sitta där i x antal timmar, göra det man ska, gå hem och där ibland göra det man egentligen vill göra. Men det kan man inte. För ingen betalar en för det.

Så märkligt det har blivit. Man kanske skulle åka hem snart?

Så kan det gå....

....när man låter tekniker sköta hjärtespalten:

Dåligt sjukdomssjälvförtroende

Jag skickade nyss ett mail till min chef och sa att jag med all sannolikhet inte kommer i morron.

Men trots att jag verkligen mår skit så räcker det inte för mig att bara skriva att jag är sjuk. Nä, jag måste verkligen förklara detta också med att säga vad jag har i feber, både igår och idag, samt att jag nästan bott på muggen i natt.

Det är precis som att han inte skulle tro mig om jag bara skrev ”jag är sjuk” samt skulle kontra med att påminna mig om de svältande barnen i Sudan som minsann skulle vara glada över att kunna äta något över huvud taget…..

Däckbyte och sjukdom

Igår besökte jag ”Sveriges Chicago”. Det var i alla fall vad min mor alltid kallade Huddinge när jag var barn. Och det var där vi bodde, mitt ibland allt skjutande. Fast man sköt (tydligen) väldigt tyst.

Hur som helst, det var dags för däckbyte och det var ovanligt tungt denna gång. Min snart 68-årige far, som assisterade mig, visade en betydligt större spänst än jag. Själv mådde jag illa, kände mig taskig i magen, var dödstrött och ville helst bara putta ner biljäveln för nån slänt och lägga mig att sova.

Nå, med sommardäck på och något så när ren bil begav jag mig hemåt. 11 mil senare handlade jag på Coop och när jag sen skulle starta – just det, biljäveln – så startade den inte. Stendöd. Detta händer ibland och det ofta kombinationen resa långt och Coop som tydligen inte faller – just det, biljäveln – i smaken. Eller så är det tvärtom, den trivs på Coops parkering. Nå, den kommer alltid igång igen efter x antal minuter. Denna gång tog det närmare en halvtimme. Jag kan inte så där väldigt mycket om bilar, och detta problem har även andra gått bet på. Det är inget fel på batteriet, det är konstaterat. Det verkar som att – just det, biljäveln – blir för varm och måste sen ner till en viss temperatur för att starta igen. Det är dags att skaffa ny bil, en bil som det tar ett tag innan man kallar – just det, biljävel.

Jag mådde riktigt kass när jag kom hem och sen blev det bara värre. Den smaskiga kycklingfilé som hustrun ställde fram kunde jag bara äta några tuggor av. Det bara växte i munnen och jag mådde fruktansvärt illa. Magen var i uppror, men det var först senare som den ”kom igång” på allvar. Temperatur: 38,8. Allting var väldigt likt den Campylobacter-infektion jag hade för snart 8 år sen och den teorin stärktes senare när jag fick tillbringa halva natten till idag på muggen.

Men nu så här dagen efter så verkar det vara något annat. Det var mycket, mycket värre för 8 år sen, det har också gamla dagboksanteckningar bekräftat. Jag minns det som en av de värsta sjukdomar jag varit med om och jag låg däckad i ungefär tre veckor och blev inte helt frisk förrän efter nån månad. I skrivande stund mår jag bättre, men kommer nog ändå att vara hemma i morron. Magen är fortfarande i uppror, om än ett svagare sådant, jag vaknade med 37,8 graders feber, jag är trött som en gnu, fryser och känner mig allmänt vimsig. Fast det sistnämnda brukar jag förvisso ofta känna mig.

Man kanske skulle ta sig en liten lur?

Jag hade fel!

Det finns en yrkesgrupp till som kan göra hur många fel som helst utan konsekvenser: Journalister.

När mordet i Arboga hade skett refererade man till det hela som ”Knivmordet i Arboga”.

Hur knivmördar man någon med en hammare?

Igår kunde man läsa att Mona Seilitz dog av hjärtfel. Det visade sig vara bröstcancer.

I Aftonbladets papperstidning idag kan man läsa att nämnda Seilitz var programledare för programmet ”Casino Royale”. Det hette ”Bingo Royale”. För övrigt en väldigt trist sorti ur TV-världen då det antagligen var ett av de sämsta program som SVT producerat.

Egentligen skitsaker. Men varför är det för kvällstidningarna alltid så svårt att vänta med att skriva något tills man vet hur detta något faktiskt ligger till?

Mitt skoskav är borta! Tack Ecco! Och ett speciellt tack till min fru för ovärderliga smakråd!

Frysa eller svettas?

Jag tror det tar fyra år att bli meteorolog. Eller är det kanske till och med så mycket som sex? Nå, det måste vara det enda yrke med så lång utbildning där man sen tillåts att göra fel varje dag. Jag kan inte komma på ett yrke med kort utbildning heller. Jag kan inte komma på något yrke över huvud taget.

I två dagar nu har kartorna i lokaltidningarna täckts med svarta moln. Men så har det inte blivit. Det är sol och varmt och visst….det är väl trevligt. Men man vet fan inte hur man ska klä sig eftersom det fortfarande är rätt kallt på morgonen. Detta är en sorts mellanårstid som jag finner frustrerande. Det är ett stort I-landsproblem för mig. Frysa eller svettas? Min hjärna klarar inte av såna val.

Jag köpte nya skor igår. Detta för att slippa den skoskav jag drabbats av den senaste tiden. Eftersom jag totalt saknar tålamod så kan jag säga att det inte hjälpte. Jag stapplar fortfarande fram som en halt åsna.

Det bästa skämtet.....

Man undrar om det var medvetet att just idag gå ut med nyheten om att svenska och danska posten slås ihop.

Det verkar som att många tror att det är ett aprilskämt. Och det allra bästa skämtet måste ju vara när man luras att tro att något är ett skämt….

Det kostar att få något gratis....

Det kostar 3000 kronor att åka med SJ mellan Enköping och Sundbyberg.

Nå, jag ljuger lite. Men det är ändå ingen riktig lögn.

Hur som helst så tänkte jag i alla fall använda några av de ca. 6700 SJ-prio poäng jag hade samlat ihop. Perfekt när jag bara har en bussresa kvar. Och så många poäng kan det väl inte kosta för en enkelresa mellan Enköping och Sundbyberg, tänkte jag. Jo, 3000 poäng skulle det kosta. Nästan hälften av det jag har samlat ihop alltså. Och med tanke på att SJ kör med principen ”1 kr = 1 poäng” så kan man säga att resan kostar 3000 kr.

Jag pröjsade 81 spänn istället. Poängen går inte ut förrän 2010 eller nåt så det var bättre att spara dem. Kanske man kan göra en riktig långresa då. Ända till Stockholm kanske?

När jag blev medlem i SJ prio skickade jag en fråga om hur många poäng man behöver för att få ett ”gratis” månadskort på sträckan Enköping-Bålsta, en sträcka på 11-13 minuter. Svar: 90000 poäng. Det betyder att jag måste köpa ett månadskort i 75 månader, lite mer än 6 år, innan jag kan få ett månadskort alldeles ”gratis”.

Jag är inte korkad. Självfallet vore det företagsekonomiskt självmord att ge bort en resa per köpt resa, men nog tycker jag att dessa proportioner är snudd på bedrägeri.

Fast American Express tar nog priset. Där var man tvungen att handla för 14000 kronor innan man fick en biobiljett ”gratis”. Världens dyraste biobesök.

Sommartid = trötthetstid

Jag är dödstrött. Vi är båda dödströtta. Är det sommartidens fel? Eller drack vi för mycket vin igår?

Jag röstar på sommartiden.

Vi börjar om....

Nu har jag lagt till en ny räknare. En roligare sådan.

Det blev ingen kannibalfilm igår. Hade bespetsat mig på en fusknedladdad version av "Cannibal apocalypse" men den verkade skittrist så jag kollade på "Cube 2 - Hypercube" istället. Den var dock inte heller så mycket att ha.

Kannibal- och zombiefilmer var annars ett vanligt förekommande inslag i mitt liv i början av 80-talet. Oftast var de italienska och urusla, på gränsen till kalkon. Men de skapade mycket debatt (minns "Studio S") och var bland det häftigaste man kunde se då. Speciellt när de blev förbjudna och man skyllde i princip allt våld på gator & torg på att ungdomarna konsumerade zombiefilmer. Det var tider det.

Nu ska jag laga mat.

Den skadliga sommartiden...

Glöm inte att ställa fram klockan i natt. Men du kan också följa Örjan Einsteins råd och hjälpa till att bekämpa den globala uppvärmningen. Klicka på bilden för att göra den större.

Själv tycker jag att klockan borde ställas tillbaka 24 timmar varje måndagsmorgon.

Trötthet eller demens?

Trötthet eller demens, del 1: Det är tidigt på morgonen. Jag tar av mig mina glasögon och sätter in mina linser. Sen tar jag på mig glasögonen igen och undrar varför jag ser så dåligt.

Trötthet eller demens, del 2: Lunch. Jag sätter mig i bilen, sträcker mig efter bältet och spänner fast mig. Jag startar bilen och sträcker mig efter bältet igen. Undrar varför jag inte hittar det.

Trötthet eller demens, del 3: Också lunch. Jag kommer tillbaka till arbetet, dataskärmen är släckt då energispararfunktionen alltid är på. Jag knäpper av (på) den och undrar varför det aldrig kommer nån bild.

Jag hoppas att jag bara är trött.

Hustrun jobbar i natt. Jag ska kolla på kannibalfilm. Då kvicknar jag nog till.

Människor och svin

Både när jag var liten respektive nyss hade börjat arbeta, så berättade min morfar respektive äldre arbetskamrater hur det var förr när så kallade tidsstudiemän sprang runt på fabriksgolvet. De tog tid hur länge man arbetade och utförde vissa moment, hur länge man var på muggen, hur länge man käkade lunch och så vidare. Min morfar hatade tidsstudiemän ungefär lika mycket som han hatade Karin Söder för att hon stängde systemet på lördagar.

Jag tyckte detta lät fruktansvärt. Inte att han hatade Karin Söder (jag var solidarisk och hatade henne också) utan hela detta system med någon som springer runt och kontrollerar vad man gör, och inte gör.

I slutet på 80-talet, när jag började min yrkeskarriär, var stämpelklockan det närmaste vi kom dessa tidsstudiemän. Nu har Metro under några dagar haft reportage om hur en del arbetsgivare kontrollerar sina anställda och det är bara att konstatera att tidsstudiemännen är tillbaka – men nu i digital form. I takt med att de tekniska förutsättningarna finns för att kontrollera folk så gör man också det. Oavsett om man behöver det eller inte. Givetvis kallar man det för något annat och man försäkrar att man inte använder informationen på otillbörligt sätt och bla bla bla.

"Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem."

Så säger en arbetsrättsjurist om det hela.

Är detta inte lite skrämmande? Man undrar i vilket samhälle mina eventuella barn kommer att växa upp i. Kommer vi få ett övervakningssamhälle á la flertalet science fiction filmer man sett genom åren? Ett övervakningssamhälle har vi ju redan men än så länge har vi i alla fall lite fler rättigheter än svin. I alla fall utanför arbetslivet.

Men det är en obehaglig utveckling, dock tyvärr (antagligen) ofrånkomlig. Tekniken bär inte alltid med sig enbart fördelar.

Arbete - en styggelse

Det var trevligt att vara ledig i fem dagar. Synd bara att det tog just fem dagar innan man började känna sig någorlunda pigg och att man ville göra något vettigt.

Tyvärr är det så för mig. Jag är nästan aldrig nöjd med vad jag åstadkommer under ledig tid. Jag har många projekt på gång, men känner aldrig att jag blir klar med något. Läser jag om detta fenomen brukar det alltid stå med på listan över tecken på att man börjar bli deprimerad. I så fall har jag varit deprimerad i hela mitt liv. Eller så är det en jävligt seg depression som aldrig bryter ut. För faktum är att jag alltid har varit sån. Man startar en massa projekt, tycker det är kul att ägna sig åt ett av dem i x antal timmar/dagar/veckor. Men man blir aldrig klar med det. För det finns ju ett nytt projekt som hägrar....å så börjar man med det.

Så även om man gör något så får man aldrig känslan av att man gjort något. Man blir ju aldrig klar.

Nå, det kanske finns nån kurs att gå?

Massor att göra idag i alla fall. På det arbete jag har betalt för att gå till alltså. 2 ½ timme dit idag. Bilolycka på vägen. Sen två timmar hem också. Bussen kämpar friskt mot nya rekord i tävlingen "VM i försening".

Jag har lagt in en räknare på bloggen. Nu är ni registrerade, ni mina två läsare!

Blodig nattblogg

Det är mitt i natten, hustrun sover för att orka upp och rädda nya liv i morron, och jag har nyss kollat på hur man bäst tar livet av folk genom "Saw IV". Det var den sämsta i serien. Ytterst förvirrad och lika blodig som de föregående. Men på det stora hela är denna filmserie ganska intressant då den ställer just intressanta frågor - Hur långt kan/vill man gå för att rädda någon annan och, kanske framför allt, sig själv? Är man villig att t.ex. offra ett öga för att rädda livet?

Men som med så många andra filmer där det ska göras uppföljare efter uppföljare så blir det tjatigt och man har inte så mycket mer att berätta i film efter film. Det är väl därför de blir sämre och sämre för varje gång. Det märks att man försöker berätta något och ge kommentarer till vår samtid, men det blir bara pannkaka av alltsammans.

Mig veterligen finns det bara en uppföljare som blivit bättre än första filmen - Gudfadern II. Och Saw 1-4 är så långt borta från den man kan komma.

Inget land för gamla män.....

….var filmen vi såg i torsdags. Jag undrar om filmbolagsfolket hade döpt filmen så om den kommit för kanske 15 år sen då man alltid gav filmer svenska namn? Jag undrar hur många den titeln hade lockat till biograferna?

Nå, jag visste att den skulle vara bra och det var den också. Man kände sig lite ”snuvad” på slutet, men det är väl för att man är van vid mer Hollywoodska slut med stora uppgörelser mellan hjälten och skurken. Ibland kan det till och med vara skönt med slut där man får dra sina egna slutsatser.

Det är också roligt att se en film där historien i grund och botten egentligen är väldigt enkel men där sättet man berättar den på är, kanske inte nytt, men i alla fall inte konventionellt. Detta hade kunnat bli en riktigt kass film som man sett tusen gånger tidigare. Men istället gör man det till något helt eget och något man aldrig sett tidigare. Man märkte dock att det var en Coen-film. Det är glädjande att få det bekräftat att man fortfarande kan berätta väldigt enkla historier på ett nytt sätt. Känns tryggt, på något sätt.

Långfredagen blev slapp och man gjorde inte mycket vettigt. Funderade lite över en märklig slump som inträffade på kvällen. På ”Så ska det låta” körde man Rolling Stones ”Under my thumb”. Samma låt dök upp i det inspelade avsnitt av ”Nip/Tuck” jag såg lite senare. Vad är egentligen oddsen för detta?

Dessutom handlade avsnittet om njurtransplantationer. Som jag inte varit med om och som inte har ett dugg med ”Under my thumb” att göra. Men har man blivit av med en njure så var det en hel del man kände igen sig i….

Glad påsk!

Snart ledig....

…i hela fem dagar. Det ska bli väldans trevligt. Och i morron ska vi gå på bio – det var länge sen sist. Bio blir det lite för sällan numera, men samtidigt har det blivit jobbigare att gå på bio de senaste åren. Det pratas i mobiltelefon, det prasslas med papper, ungar som inte kan hålla käften, föräldrar som ska läsa textraden för de icke läskunniga 7-åringar som man får släpa med sig om filmen är från 11 år. Etc. etc.

Jag har alltid varit väldigt filmintresserad. På 80-talet bodde jag nästan på bio, i alla fall vissa år. Och i början av årtiondet, 80-82, var det en ständig utmaning att försöka komma in på 15-årsfilmer. Och det var ju betydligt fler filmer då som var från 15 år än det är idag. 11-årsfilmer då är barntillåtna idag. Vi snackar alltså spöket laban och liknande. Nej, i 14-årsåldern skulle man in på den tidens läskigaste filmer – som dock var helt sönderklippta av världens då hårdaste filmcensur. Jag minns särskilt ”Alla helgons blodiga natt II” där den ende av oss som fick visa leg var 15. Jag minns fortfarande anledningen – ”Vi frågar bara dem som är små”. Stackars Ove, som fick det bekräftat att han var kortare än genomsnittet.

”Död och begraven” var också en cool film att se för en 14-åring. Även en unik film på sin tid då den var försedd med varningstext. I 9 fall av 10 var annars såna filmer totalförbjudna på den tiden.

Jag har fortfarande en viss förkärlek till våldsamma skräckfilmer, även såna som måste ses som rätt usla. Men det kan vara uselt på ett charmigt sätt. Be mig dock inte försöka förklara det närmare….

Snön vräker ner utanför fönstret. Perfekt för filmtittande. Men jag måste genomlida några timmar till på The office….

Tidningsankor.....

….är alltid kul. DN skriver idag på förstasidan:

Exiltalibaner över hela världen genomförde på måndagen manifestationer till stöd för demonstranterna i Tibet

Jo…De fredsälskande Talibanerna bryr sig nog jättemycket om vad som händer i Tibet.

Apropå Tibet så är det nog snö där. Och det är skit att vintern har kommit hit nu när jag måste promenera så mycket. I gymnastikskor dessutom. Mysigt.

Slappare än slapp

Så blev söndagen. Och det var självförvållat. Det är skönt med såna dagar ibland, även fast man känner att man ”borde” göra något. Man letar hela tiden efter en ursäkt till att få stanna i soffan och inte göra nånting. ”Ja! Nu gick solen i moln. Nu blir det snart regn. Ingen idé att gå ut. Det var ju synd….”. Man ser olycklig ut, men inombords är man gladare än ett barn på julafton.

Man trycker in en film i DVD:n. ”The kingdom”, en våldsam sak som var hyfsat bra men knappast särskilt upplyftande och med en tveksam sensmoral. Bara vi dödar varandra så löser sig allt. Öga för öga. Därmed blev filmen mer action än politik. Inte nödvändigtvis fel, men man kunde ha tonat ner våldet och försökt sig på att säga något istället.

Det är intressant att läsa att skriverier efter melodifestivalen. Expressen har på löpsedeln den chockerande nyheten att Charlotte Perrelli hade en gömd sångerska bakom scenen.

Vore det kanske inte mer på sin plats att klaga på att alla musiker är så gömda att de inte ens finns?

Jag saknar det gamla orkesterdiket.

Birthday!

Apropå födelsedag kan jag rekommendera denna sida. För några år sen blev det ett jävla liv när man la ut telefonkatalogen på nätet första gången. Datainspektionen klagade och det var bara dåligt alltsammans. Men denna sida går ett steg längre - det är i princip folkbokföringen på nätet. Och det är jättebra.

Födelsedagen är inte slut, jag är mitt inne i den. Fast släkten har kommit och gått. Nu krönas min dag av melodifestivalen. Kan det bli bättre? Det låter ironiskt, och det är det också till viss del, men faktum är att jag gillar denna tävling. I alla fall sen de började med deltävlingar. Det är ett fånigt spektakel, men det är ett välgjort fånigt spektakel som har en viss charm.

Vem som vinner? Har ingen aning. Men som Europa ser ut numera så är den den som går hem i Östeuropa som har mest chans. I den stora finalen alltså.

Men jag tänker inte rösta. Det lämnar jag i så fall över till frugan.

Felrekommendation

Det är lite roligt när någon rekommenderar en bok som vederbörande uppenbarligen inte har läst.

Terri Herrera Eriksson rekommenderar i denna kolumn boken ”Sjöfartsnytt” med beskrivningen ”Den stora tafatta änkan Quoyle försöker börja om på nytt i ett fiskarsamhälle”.
Tafatt kanske han var, Kevin Spacey i Lasse Hallströms filmatisering av boken, men man får ha mycket fantasi för att se honom som ”stor änka.”

Ibland ser man fel....

Fick just denna. Och jag måste erkänna att jag såg fel.

Det fanns en tid då man längtade....

I morron fyller jag år. Det vill jag inte. Men jag gissar att jag inte har så mycket val. Jag har varit förutseende i min enkla presentation och där nämnt min nya ålder. Jag blir alltså inte 42.

Det är svårt att tänka sig att det fanns en tid då man faktiskt längtade efter att få fylla år. Då man räknade dagar, låg sömnlös och undrade vad man skulle få….Hårt eller mjukt paket? Precis som på julafton – som man längtade ännu mer efter. Idag är det med ett visst vemod man upplever både julafton och födelsedag. Även om det också finns trevliga stunder med dessa högtider.

Jag har i alla fall varit på bolaget nu och köpt goda drycker till gäster och oss själva. Så man kanske kan sjunga med i melodifestivalen. Alla…komejen nu….I löööööve juuurååp….älskante du eropa…?

I kväll är det ”Så ska det låta” med Robert Gustafsson. Kör han ”Oh boy” igen så kastar jag ut TV:n.

Att Heimlischa sig själv?

Alltid när det i något sammanhang skrivs om heimlischmanövern, nu senast i denna artikel, så finns det alltid en hjälpsamt sinnad person i närheten som kan komma till undsättning. Men om man är ensam då? Är det med automatik kört då? Det skulle jag vilja att man skriver om – ”Så här ger du dig själv en Heimlischmanöver”. Jag tror svenska folket är svältfödda på den kunskapen.

Sen undrar jag hur sådana här nyheter kommer tidningen till känna. Ringer man AB efter det att nöten har spottats ut och meddelar sonens hjältedåd, i hopp om att äntligen få sina 15 minuter i rampljuset?

Jag bara undrar.

Barnvakteriet.....

....gick smidigare än jag trodde. Det var bra. Men man tappar också koncentration på annat när man då och då rycks från sin arbetsslummer för att barnvakta. Så mellan vaktandet har jag inte gjort så mycket vettigt. Fast det kanske man inte ska nämna? Den här bloggen är kanske inte så anonym som jag egentligen skulle vilja. Man bör nog inte skriva för mycket om saker man inte gör.

Jag har i alla fall surfat runt lite bland andra bloggar och förvånas alltid hur ofta alla uppdaterar, hur mycket de skriver och hur mycket det finns på bloggen överhuvud taget. Hur hinner folk? Orkar de blogga kan de ju inte tillhöra de som är drabbade av "Det nya tuffa Sverige", som Aftonbladet så upplysande skriver om.

Jag tycker dock inte att det är särskilt intressant att läsa andras bloggar. Så jag är väl mer av en skrivare än en läsare då. Jag tycker dock det är lite synd på sitt sätt. Men man kan ju inte tvinga sig att tycka det är roligt.

Nu måste jag göra nåt vettigt en stund.

Barnvakt....

.....ska jag vara idag. Fast inte bokstavligt. Men det känns som det när man av säkerhetsskäl måste vara med när någon ska komma och felsöka i en databas som vi själva inte får gräva i. Man kan bara sitta och se på och se till att personen i fråga inte plockar med sig något han inte får plocka med sig.

Har träffat människan i fråga och han såg ut som 12. Så det där med barnvakt är inte helt osant.

Det sämsta med en blogg....

....är att man måste uppdatera den. Även när man inte har nåt vettigt att komma med.
Men man kan ju inte göra alla sina två läsare besvikna. Den dagliga dosen av Hallmannen måste man unna sina undersåtar.

Idag har jag i alla fall åkt buss igen. Och jag försökte göra anteckningar till mitt filmmanus, som jag gett mig fan på ska bli klart i år. Men det skakade så förbannat att jag inte såg vad jag skrev. Så jag spelade mobilspel istället.

Det är ett intressant liv man lever.

Bussflopp

Vandringen till busshållplatsen tog sin början. Genar över ett typiskt svenskt miljonprogramsområde, komplett med din lokala knarklangare, tjocka vita män med postorderfruar och andra upplevelser av white trash karaktär. Hade vi varit i USA hade vi gått förbi ett gäng husvagnar som luktat Budweiser.

Väl framme vid busshållplatsen, bara två sådana från bussens utgångspunkt, tog en väntan sin början. Ankomsttiden passerades med råge och när bussen kom körde den nästan förbi mig. Hade jag inte viftat med armarna hade jag stått där än. Fast i miljonprogrammets betongghetto.

Det kommer bli spännande detta med att åka buss.

Bloggmystik

Det är nåt konstigt med den här bloggen. Eller med arbetets Internet Explorer. Jag ser nämligen aldrig mitt senaste publicerade inlägg. Men det finns där och jag kan se det "separat". Men inte när jag navigerar bort från sidan och kommer tillbaka. Då är det borta. Det senaste jag ser nu är "Vinner rätt låt?". Rensa cache hjälper inte heller.

Mystiskt.

Seg i skallen. Bara frukt till lunch. Kommer komma hem alldeles försent. Jävla buss.

Bussdebut

Efter lite över två års pendlande med tåg (SJ+SL) har jag nu gått över till buss. Eller ja, gått över och gått över….Det är ett test än så länge. Jag ska åka 20 resor och sedan ha konferens med mig själv för att utvärdera det hela. Fast redan nu vet jag att det endast finns en fördel med detta – det blir ca. 750 spänn billigare varje månad. En viss motionsteknisk fördel finns det också då det blir långa promenader både till och från buss varje dag. Men detta gör också att det nästan blir 3½ timmes resande om dagen.

Ska man lägga in en miljöaspekt i det hela så borde man givetvis fortsätta med tåget. Men det känns liksom som så att varför ska jag tänka på miljön när uppenbarligen inte transportbolagen gör det? Prispolitiken hos SL och UL är minst sagt märklig. Vettigast är SJ där man kan köpa biljett på den sträcka man faktiskt åker. Man slipper alltså betala för en massa resor man ändå aldrig gör. Man skulle kunna tycka att man 2008 även i kollektivtrafiken kunde köpa en månadsbiljett som gäller mellan punkt A och punkt B. Men icke. Nå, vän av ordning viftar då med handen och utbrister glatt ”enkelbiljett!”. Sure, vill man bli ruinerad så….Fast det är givetvis skarpare hjärnor än min som tänkt ut biljettsystemet.

Så jag fortsätter i minst 19 bussresor till och hjälper till att förpesta luften. Sen får jag se.

Vinner rätt låt?

Mitt spontana svar är jag bryr mig inte.

Det är dock något speciellt med direktsändningar. Och då i alla dess former. Även sport, som jag måste säga att jag inte är speciellt intresserad av. Men jag har väl någon sorts morbid längtan efter det oväntade. Att någon i den Kiruanska publiken i kväll ska vifta med en banderoll där det står "Al qaida forever" eller liknande. Det skulle vara kul. Nåt som det blir tittarstorm av.

Jag har förresten varit i Kiruna en gång. I juni. Det var häftigt. Hemskt förvirrande när man kollar på klockan och den visar tre - på natten. Och det ser ut som att det är tre på dan.

Vuxeninnehåll?

Man märker direkt att detta är en amerikansk blogg när man får valet ja/nej om bloggen ska innehålla "vuxeninnehåll" eller inte. Om ja får folk en varning först....de är underbara, amerikanerna.

Kan man skriva fuck eller ersätts det av xxxx?

Spänningen är olidlig.

2:a (3:e) gången gillt?

Bloggförsök nummer två. Det första drabbades av dåligt tålamod då jag upptäckte att det knappt var någon som läste den. Men så är det ju i början. Jag måste försöka inse det.

Egentligen är detta försök nummer tre. Redan 1999 gjorde jag mina första trevande bloggförsök. Då kallades det kort och gott för "dagbok på nätet", vilket ju är samma sak som dagens bloggande. Men svenska funkar ju inte i den internationella cyberrymden. Blogg ska det vara. Har någon bestämt.

Jag ska svamla vidare lite senare. Nu ska jag skriva en presentation och sen måste jag skapa illusionen av arbete.