Så blev söndagen. Och det var självförvållat. Det är skönt med såna dagar ibland, även fast man känner att man ”borde” göra något. Man letar hela tiden efter en ursäkt till att få stanna i soffan och inte göra nånting. ”Ja! Nu gick solen i moln. Nu blir det snart regn. Ingen idé att gå ut. Det var ju synd….”. Man ser olycklig ut, men inombords är man gladare än ett barn på julafton.
Man trycker in en film i DVD:n. ”The kingdom”, en våldsam sak som var hyfsat bra men knappast särskilt upplyftande och med en tveksam sensmoral. Bara vi dödar varandra så löser sig allt. Öga för öga. Därmed blev filmen mer action än politik. Inte nödvändigtvis fel, men man kunde ha tonat ner våldet och försökt sig på att säga något istället.
Det är intressant att läsa att skriverier efter melodifestivalen. Expressen har på löpsedeln den chockerande nyheten att Charlotte Perrelli hade en gömd sångerska bakom scenen.
Vore det kanske inte mer på sin plats att klaga på att alla musiker är så gömda att de inte ens finns?
Jag saknar det gamla orkesterdiket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar