Det kostar att få något gratis....

Det kostar 3000 kronor att åka med SJ mellan Enköping och Sundbyberg.

Nå, jag ljuger lite. Men det är ändå ingen riktig lögn.

Hur som helst så tänkte jag i alla fall använda några av de ca. 6700 SJ-prio poäng jag hade samlat ihop. Perfekt när jag bara har en bussresa kvar. Och så många poäng kan det väl inte kosta för en enkelresa mellan Enköping och Sundbyberg, tänkte jag. Jo, 3000 poäng skulle det kosta. Nästan hälften av det jag har samlat ihop alltså. Och med tanke på att SJ kör med principen ”1 kr = 1 poäng” så kan man säga att resan kostar 3000 kr.

Jag pröjsade 81 spänn istället. Poängen går inte ut förrän 2010 eller nåt så det var bättre att spara dem. Kanske man kan göra en riktig långresa då. Ända till Stockholm kanske?

När jag blev medlem i SJ prio skickade jag en fråga om hur många poäng man behöver för att få ett ”gratis” månadskort på sträckan Enköping-Bålsta, en sträcka på 11-13 minuter. Svar: 90000 poäng. Det betyder att jag måste köpa ett månadskort i 75 månader, lite mer än 6 år, innan jag kan få ett månadskort alldeles ”gratis”.

Jag är inte korkad. Självfallet vore det företagsekonomiskt självmord att ge bort en resa per köpt resa, men nog tycker jag att dessa proportioner är snudd på bedrägeri.

Fast American Express tar nog priset. Där var man tvungen att handla för 14000 kronor innan man fick en biobiljett ”gratis”. Världens dyraste biobesök.

Sommartid = trötthetstid

Jag är dödstrött. Vi är båda dödströtta. Är det sommartidens fel? Eller drack vi för mycket vin igår?

Jag röstar på sommartiden.

Vi börjar om....

Nu har jag lagt till en ny räknare. En roligare sådan.

Det blev ingen kannibalfilm igår. Hade bespetsat mig på en fusknedladdad version av "Cannibal apocalypse" men den verkade skittrist så jag kollade på "Cube 2 - Hypercube" istället. Den var dock inte heller så mycket att ha.

Kannibal- och zombiefilmer var annars ett vanligt förekommande inslag i mitt liv i början av 80-talet. Oftast var de italienska och urusla, på gränsen till kalkon. Men de skapade mycket debatt (minns "Studio S") och var bland det häftigaste man kunde se då. Speciellt när de blev förbjudna och man skyllde i princip allt våld på gator & torg på att ungdomarna konsumerade zombiefilmer. Det var tider det.

Nu ska jag laga mat.

Den skadliga sommartiden...

Glöm inte att ställa fram klockan i natt. Men du kan också följa Örjan Einsteins råd och hjälpa till att bekämpa den globala uppvärmningen. Klicka på bilden för att göra den större.

Själv tycker jag att klockan borde ställas tillbaka 24 timmar varje måndagsmorgon.

Trötthet eller demens?

Trötthet eller demens, del 1: Det är tidigt på morgonen. Jag tar av mig mina glasögon och sätter in mina linser. Sen tar jag på mig glasögonen igen och undrar varför jag ser så dåligt.

Trötthet eller demens, del 2: Lunch. Jag sätter mig i bilen, sträcker mig efter bältet och spänner fast mig. Jag startar bilen och sträcker mig efter bältet igen. Undrar varför jag inte hittar det.

Trötthet eller demens, del 3: Också lunch. Jag kommer tillbaka till arbetet, dataskärmen är släckt då energispararfunktionen alltid är på. Jag knäpper av (på) den och undrar varför det aldrig kommer nån bild.

Jag hoppas att jag bara är trött.

Hustrun jobbar i natt. Jag ska kolla på kannibalfilm. Då kvicknar jag nog till.

Människor och svin

Både när jag var liten respektive nyss hade börjat arbeta, så berättade min morfar respektive äldre arbetskamrater hur det var förr när så kallade tidsstudiemän sprang runt på fabriksgolvet. De tog tid hur länge man arbetade och utförde vissa moment, hur länge man var på muggen, hur länge man käkade lunch och så vidare. Min morfar hatade tidsstudiemän ungefär lika mycket som han hatade Karin Söder för att hon stängde systemet på lördagar.

Jag tyckte detta lät fruktansvärt. Inte att han hatade Karin Söder (jag var solidarisk och hatade henne också) utan hela detta system med någon som springer runt och kontrollerar vad man gör, och inte gör.

I slutet på 80-talet, när jag började min yrkeskarriär, var stämpelklockan det närmaste vi kom dessa tidsstudiemän. Nu har Metro under några dagar haft reportage om hur en del arbetsgivare kontrollerar sina anställda och det är bara att konstatera att tidsstudiemännen är tillbaka – men nu i digital form. I takt med att de tekniska förutsättningarna finns för att kontrollera folk så gör man också det. Oavsett om man behöver det eller inte. Givetvis kallar man det för något annat och man försäkrar att man inte använder informationen på otillbörligt sätt och bla bla bla.

"Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem."

Så säger en arbetsrättsjurist om det hela.

Är detta inte lite skrämmande? Man undrar i vilket samhälle mina eventuella barn kommer att växa upp i. Kommer vi få ett övervakningssamhälle á la flertalet science fiction filmer man sett genom åren? Ett övervakningssamhälle har vi ju redan men än så länge har vi i alla fall lite fler rättigheter än svin. I alla fall utanför arbetslivet.

Men det är en obehaglig utveckling, dock tyvärr (antagligen) ofrånkomlig. Tekniken bär inte alltid med sig enbart fördelar.

Arbete - en styggelse

Det var trevligt att vara ledig i fem dagar. Synd bara att det tog just fem dagar innan man började känna sig någorlunda pigg och att man ville göra något vettigt.

Tyvärr är det så för mig. Jag är nästan aldrig nöjd med vad jag åstadkommer under ledig tid. Jag har många projekt på gång, men känner aldrig att jag blir klar med något. Läser jag om detta fenomen brukar det alltid stå med på listan över tecken på att man börjar bli deprimerad. I så fall har jag varit deprimerad i hela mitt liv. Eller så är det en jävligt seg depression som aldrig bryter ut. För faktum är att jag alltid har varit sån. Man startar en massa projekt, tycker det är kul att ägna sig åt ett av dem i x antal timmar/dagar/veckor. Men man blir aldrig klar med det. För det finns ju ett nytt projekt som hägrar....å så börjar man med det.

Så även om man gör något så får man aldrig känslan av att man gjort något. Man blir ju aldrig klar.

Nå, det kanske finns nån kurs att gå?

Massor att göra idag i alla fall. På det arbete jag har betalt för att gå till alltså. 2 ½ timme dit idag. Bilolycka på vägen. Sen två timmar hem också. Bussen kämpar friskt mot nya rekord i tävlingen "VM i försening".

Jag har lagt in en räknare på bloggen. Nu är ni registrerade, ni mina två läsare!

Blodig nattblogg

Det är mitt i natten, hustrun sover för att orka upp och rädda nya liv i morron, och jag har nyss kollat på hur man bäst tar livet av folk genom "Saw IV". Det var den sämsta i serien. Ytterst förvirrad och lika blodig som de föregående. Men på det stora hela är denna filmserie ganska intressant då den ställer just intressanta frågor - Hur långt kan/vill man gå för att rädda någon annan och, kanske framför allt, sig själv? Är man villig att t.ex. offra ett öga för att rädda livet?

Men som med så många andra filmer där det ska göras uppföljare efter uppföljare så blir det tjatigt och man har inte så mycket mer att berätta i film efter film. Det är väl därför de blir sämre och sämre för varje gång. Det märks att man försöker berätta något och ge kommentarer till vår samtid, men det blir bara pannkaka av alltsammans.

Mig veterligen finns det bara en uppföljare som blivit bättre än första filmen - Gudfadern II. Och Saw 1-4 är så långt borta från den man kan komma.

Inget land för gamla män.....

….var filmen vi såg i torsdags. Jag undrar om filmbolagsfolket hade döpt filmen så om den kommit för kanske 15 år sen då man alltid gav filmer svenska namn? Jag undrar hur många den titeln hade lockat till biograferna?

Nå, jag visste att den skulle vara bra och det var den också. Man kände sig lite ”snuvad” på slutet, men det är väl för att man är van vid mer Hollywoodska slut med stora uppgörelser mellan hjälten och skurken. Ibland kan det till och med vara skönt med slut där man får dra sina egna slutsatser.

Det är också roligt att se en film där historien i grund och botten egentligen är väldigt enkel men där sättet man berättar den på är, kanske inte nytt, men i alla fall inte konventionellt. Detta hade kunnat bli en riktigt kass film som man sett tusen gånger tidigare. Men istället gör man det till något helt eget och något man aldrig sett tidigare. Man märkte dock att det var en Coen-film. Det är glädjande att få det bekräftat att man fortfarande kan berätta väldigt enkla historier på ett nytt sätt. Känns tryggt, på något sätt.

Långfredagen blev slapp och man gjorde inte mycket vettigt. Funderade lite över en märklig slump som inträffade på kvällen. På ”Så ska det låta” körde man Rolling Stones ”Under my thumb”. Samma låt dök upp i det inspelade avsnitt av ”Nip/Tuck” jag såg lite senare. Vad är egentligen oddsen för detta?

Dessutom handlade avsnittet om njurtransplantationer. Som jag inte varit med om och som inte har ett dugg med ”Under my thumb” att göra. Men har man blivit av med en njure så var det en hel del man kände igen sig i….

Glad påsk!

Snart ledig....

…i hela fem dagar. Det ska bli väldans trevligt. Och i morron ska vi gå på bio – det var länge sen sist. Bio blir det lite för sällan numera, men samtidigt har det blivit jobbigare att gå på bio de senaste åren. Det pratas i mobiltelefon, det prasslas med papper, ungar som inte kan hålla käften, föräldrar som ska läsa textraden för de icke läskunniga 7-åringar som man får släpa med sig om filmen är från 11 år. Etc. etc.

Jag har alltid varit väldigt filmintresserad. På 80-talet bodde jag nästan på bio, i alla fall vissa år. Och i början av årtiondet, 80-82, var det en ständig utmaning att försöka komma in på 15-årsfilmer. Och det var ju betydligt fler filmer då som var från 15 år än det är idag. 11-årsfilmer då är barntillåtna idag. Vi snackar alltså spöket laban och liknande. Nej, i 14-årsåldern skulle man in på den tidens läskigaste filmer – som dock var helt sönderklippta av världens då hårdaste filmcensur. Jag minns särskilt ”Alla helgons blodiga natt II” där den ende av oss som fick visa leg var 15. Jag minns fortfarande anledningen – ”Vi frågar bara dem som är små”. Stackars Ove, som fick det bekräftat att han var kortare än genomsnittet.

”Död och begraven” var också en cool film att se för en 14-åring. Även en unik film på sin tid då den var försedd med varningstext. I 9 fall av 10 var annars såna filmer totalförbjudna på den tiden.

Jag har fortfarande en viss förkärlek till våldsamma skräckfilmer, även såna som måste ses som rätt usla. Men det kan vara uselt på ett charmigt sätt. Be mig dock inte försöka förklara det närmare….

Snön vräker ner utanför fönstret. Perfekt för filmtittande. Men jag måste genomlida några timmar till på The office….

Tidningsankor.....

….är alltid kul. DN skriver idag på förstasidan:

Exiltalibaner över hela världen genomförde på måndagen manifestationer till stöd för demonstranterna i Tibet

Jo…De fredsälskande Talibanerna bryr sig nog jättemycket om vad som händer i Tibet.

Apropå Tibet så är det nog snö där. Och det är skit att vintern har kommit hit nu när jag måste promenera så mycket. I gymnastikskor dessutom. Mysigt.

Slappare än slapp

Så blev söndagen. Och det var självförvållat. Det är skönt med såna dagar ibland, även fast man känner att man ”borde” göra något. Man letar hela tiden efter en ursäkt till att få stanna i soffan och inte göra nånting. ”Ja! Nu gick solen i moln. Nu blir det snart regn. Ingen idé att gå ut. Det var ju synd….”. Man ser olycklig ut, men inombords är man gladare än ett barn på julafton.

Man trycker in en film i DVD:n. ”The kingdom”, en våldsam sak som var hyfsat bra men knappast särskilt upplyftande och med en tveksam sensmoral. Bara vi dödar varandra så löser sig allt. Öga för öga. Därmed blev filmen mer action än politik. Inte nödvändigtvis fel, men man kunde ha tonat ner våldet och försökt sig på att säga något istället.

Det är intressant att läsa att skriverier efter melodifestivalen. Expressen har på löpsedeln den chockerande nyheten att Charlotte Perrelli hade en gömd sångerska bakom scenen.

Vore det kanske inte mer på sin plats att klaga på att alla musiker är så gömda att de inte ens finns?

Jag saknar det gamla orkesterdiket.

Birthday!

Apropå födelsedag kan jag rekommendera denna sida. För några år sen blev det ett jävla liv när man la ut telefonkatalogen på nätet första gången. Datainspektionen klagade och det var bara dåligt alltsammans. Men denna sida går ett steg längre - det är i princip folkbokföringen på nätet. Och det är jättebra.

Födelsedagen är inte slut, jag är mitt inne i den. Fast släkten har kommit och gått. Nu krönas min dag av melodifestivalen. Kan det bli bättre? Det låter ironiskt, och det är det också till viss del, men faktum är att jag gillar denna tävling. I alla fall sen de började med deltävlingar. Det är ett fånigt spektakel, men det är ett välgjort fånigt spektakel som har en viss charm.

Vem som vinner? Har ingen aning. Men som Europa ser ut numera så är den den som går hem i Östeuropa som har mest chans. I den stora finalen alltså.

Men jag tänker inte rösta. Det lämnar jag i så fall över till frugan.

Felrekommendation

Det är lite roligt när någon rekommenderar en bok som vederbörande uppenbarligen inte har läst.

Terri Herrera Eriksson rekommenderar i denna kolumn boken ”Sjöfartsnytt” med beskrivningen ”Den stora tafatta änkan Quoyle försöker börja om på nytt i ett fiskarsamhälle”.
Tafatt kanske han var, Kevin Spacey i Lasse Hallströms filmatisering av boken, men man får ha mycket fantasi för att se honom som ”stor änka.”

Ibland ser man fel....

Fick just denna. Och jag måste erkänna att jag såg fel.

Det fanns en tid då man längtade....

I morron fyller jag år. Det vill jag inte. Men jag gissar att jag inte har så mycket val. Jag har varit förutseende i min enkla presentation och där nämnt min nya ålder. Jag blir alltså inte 42.

Det är svårt att tänka sig att det fanns en tid då man faktiskt längtade efter att få fylla år. Då man räknade dagar, låg sömnlös och undrade vad man skulle få….Hårt eller mjukt paket? Precis som på julafton – som man längtade ännu mer efter. Idag är det med ett visst vemod man upplever både julafton och födelsedag. Även om det också finns trevliga stunder med dessa högtider.

Jag har i alla fall varit på bolaget nu och köpt goda drycker till gäster och oss själva. Så man kanske kan sjunga med i melodifestivalen. Alla…komejen nu….I löööööve juuurååp….älskante du eropa…?

I kväll är det ”Så ska det låta” med Robert Gustafsson. Kör han ”Oh boy” igen så kastar jag ut TV:n.

Att Heimlischa sig själv?

Alltid när det i något sammanhang skrivs om heimlischmanövern, nu senast i denna artikel, så finns det alltid en hjälpsamt sinnad person i närheten som kan komma till undsättning. Men om man är ensam då? Är det med automatik kört då? Det skulle jag vilja att man skriver om – ”Så här ger du dig själv en Heimlischmanöver”. Jag tror svenska folket är svältfödda på den kunskapen.

Sen undrar jag hur sådana här nyheter kommer tidningen till känna. Ringer man AB efter det att nöten har spottats ut och meddelar sonens hjältedåd, i hopp om att äntligen få sina 15 minuter i rampljuset?

Jag bara undrar.

Barnvakteriet.....

....gick smidigare än jag trodde. Det var bra. Men man tappar också koncentration på annat när man då och då rycks från sin arbetsslummer för att barnvakta. Så mellan vaktandet har jag inte gjort så mycket vettigt. Fast det kanske man inte ska nämna? Den här bloggen är kanske inte så anonym som jag egentligen skulle vilja. Man bör nog inte skriva för mycket om saker man inte gör.

Jag har i alla fall surfat runt lite bland andra bloggar och förvånas alltid hur ofta alla uppdaterar, hur mycket de skriver och hur mycket det finns på bloggen överhuvud taget. Hur hinner folk? Orkar de blogga kan de ju inte tillhöra de som är drabbade av "Det nya tuffa Sverige", som Aftonbladet så upplysande skriver om.

Jag tycker dock inte att det är särskilt intressant att läsa andras bloggar. Så jag är väl mer av en skrivare än en läsare då. Jag tycker dock det är lite synd på sitt sätt. Men man kan ju inte tvinga sig att tycka det är roligt.

Nu måste jag göra nåt vettigt en stund.

Barnvakt....

.....ska jag vara idag. Fast inte bokstavligt. Men det känns som det när man av säkerhetsskäl måste vara med när någon ska komma och felsöka i en databas som vi själva inte får gräva i. Man kan bara sitta och se på och se till att personen i fråga inte plockar med sig något han inte får plocka med sig.

Har träffat människan i fråga och han såg ut som 12. Så det där med barnvakt är inte helt osant.

Det sämsta med en blogg....

....är att man måste uppdatera den. Även när man inte har nåt vettigt att komma med.
Men man kan ju inte göra alla sina två läsare besvikna. Den dagliga dosen av Hallmannen måste man unna sina undersåtar.

Idag har jag i alla fall åkt buss igen. Och jag försökte göra anteckningar till mitt filmmanus, som jag gett mig fan på ska bli klart i år. Men det skakade så förbannat att jag inte såg vad jag skrev. Så jag spelade mobilspel istället.

Det är ett intressant liv man lever.

Bussflopp

Vandringen till busshållplatsen tog sin början. Genar över ett typiskt svenskt miljonprogramsområde, komplett med din lokala knarklangare, tjocka vita män med postorderfruar och andra upplevelser av white trash karaktär. Hade vi varit i USA hade vi gått förbi ett gäng husvagnar som luktat Budweiser.

Väl framme vid busshållplatsen, bara två sådana från bussens utgångspunkt, tog en väntan sin början. Ankomsttiden passerades med råge och när bussen kom körde den nästan förbi mig. Hade jag inte viftat med armarna hade jag stått där än. Fast i miljonprogrammets betongghetto.

Det kommer bli spännande detta med att åka buss.

Bloggmystik

Det är nåt konstigt med den här bloggen. Eller med arbetets Internet Explorer. Jag ser nämligen aldrig mitt senaste publicerade inlägg. Men det finns där och jag kan se det "separat". Men inte när jag navigerar bort från sidan och kommer tillbaka. Då är det borta. Det senaste jag ser nu är "Vinner rätt låt?". Rensa cache hjälper inte heller.

Mystiskt.

Seg i skallen. Bara frukt till lunch. Kommer komma hem alldeles försent. Jävla buss.

Bussdebut

Efter lite över två års pendlande med tåg (SJ+SL) har jag nu gått över till buss. Eller ja, gått över och gått över….Det är ett test än så länge. Jag ska åka 20 resor och sedan ha konferens med mig själv för att utvärdera det hela. Fast redan nu vet jag att det endast finns en fördel med detta – det blir ca. 750 spänn billigare varje månad. En viss motionsteknisk fördel finns det också då det blir långa promenader både till och från buss varje dag. Men detta gör också att det nästan blir 3½ timmes resande om dagen.

Ska man lägga in en miljöaspekt i det hela så borde man givetvis fortsätta med tåget. Men det känns liksom som så att varför ska jag tänka på miljön när uppenbarligen inte transportbolagen gör det? Prispolitiken hos SL och UL är minst sagt märklig. Vettigast är SJ där man kan köpa biljett på den sträcka man faktiskt åker. Man slipper alltså betala för en massa resor man ändå aldrig gör. Man skulle kunna tycka att man 2008 även i kollektivtrafiken kunde köpa en månadsbiljett som gäller mellan punkt A och punkt B. Men icke. Nå, vän av ordning viftar då med handen och utbrister glatt ”enkelbiljett!”. Sure, vill man bli ruinerad så….Fast det är givetvis skarpare hjärnor än min som tänkt ut biljettsystemet.

Så jag fortsätter i minst 19 bussresor till och hjälper till att förpesta luften. Sen får jag se.

Vinner rätt låt?

Mitt spontana svar är jag bryr mig inte.

Det är dock något speciellt med direktsändningar. Och då i alla dess former. Även sport, som jag måste säga att jag inte är speciellt intresserad av. Men jag har väl någon sorts morbid längtan efter det oväntade. Att någon i den Kiruanska publiken i kväll ska vifta med en banderoll där det står "Al qaida forever" eller liknande. Det skulle vara kul. Nåt som det blir tittarstorm av.

Jag har förresten varit i Kiruna en gång. I juni. Det var häftigt. Hemskt förvirrande när man kollar på klockan och den visar tre - på natten. Och det ser ut som att det är tre på dan.

Vuxeninnehåll?

Man märker direkt att detta är en amerikansk blogg när man får valet ja/nej om bloggen ska innehålla "vuxeninnehåll" eller inte. Om ja får folk en varning först....de är underbara, amerikanerna.

Kan man skriva fuck eller ersätts det av xxxx?

Spänningen är olidlig.

2:a (3:e) gången gillt?

Bloggförsök nummer två. Det första drabbades av dåligt tålamod då jag upptäckte att det knappt var någon som läste den. Men så är det ju i början. Jag måste försöka inse det.

Egentligen är detta försök nummer tre. Redan 1999 gjorde jag mina första trevande bloggförsök. Då kallades det kort och gott för "dagbok på nätet", vilket ju är samma sak som dagens bloggande. Men svenska funkar ju inte i den internationella cyberrymden. Blogg ska det vara. Har någon bestämt.

Jag ska svamla vidare lite senare. Nu ska jag skriva en presentation och sen måste jag skapa illusionen av arbete.