Land of the free?

Det är snart en vecka sen jag bloggade nu. Det är inte bra. Bäst att få ner några ord.

Snart är man ledig i fyra dagar och det ska bli skönt. Men jag retar mig oerhört på att jag förlorar en ledig dag i och med att första maj och Kristi himmelsfärd är på samma dag i år. Jag kan inte erinra mig att det någonsin har hänt tidigare, i alla fall inte under mina yrkesverksamma år. Men det känns som att jag måste ha fel där….Det jag vill ha sagt är väl att jag inte kommer ihåg det.

Nästa år blir det samma som i år med ledigheten då 6:e juni är på en lördag. Året därpå blir det sämst av alla då både 1:a maj och 6:e juni infaller på en helg.

Jo, jag har bra koll på när jag får vara ledig….

Den 16:e maj åker jag och hustrun till New York på 10 dagar. Jag gillar USA, men egentligen borde man ändå bojkotta det landet. På vårt Intranät på arbetet fanns idag en länk till denna sida, som alltså beskriver USA:s rätt att vid en gränskontroll beslagta en persons laptop, mobiltelefon, MP3-spelare etc. och i värsta fall radera all information på dessa. Och detta utan någon som helst misstanke om brott och utan att behöva ge en anledning till detta. USA:s hybris efter 9/11 verkar aldrig ta slut. Snart stänger man väl hela landet och bygger upp en stor jävla mur. Men det kanske är lika bra – många amerikaner vet ju ändå inte om att det existerar fler länder.

Det är på sätt och vis synd att USA på många sätt är ett ”pampigt” land och att det finns så mycket att se. För man vill ju också gärna känna sig välkommen och inte bli behandlad som en terrorist.

Skitväder!

Nå, kanske inte riktigt sant. Men Jukkasjärvi-kallt på morgonen och Texas-varmt på eftermiddagen gör mig surt frustrerad. Hur fan ska man klä sig?

Annars är svenskarnas (eller är det som vanligt bara medias?) inställning till väder en märklig sak. Bra väder = Sol och varmt. Punkt slut. Liksom. Regnar det under semestern är livet i princip över. Äktenskap splittras, man dränker vädersorgerna i sprit. Man vet ju hur deppig man blir med mörka moln på himlen. Det blir skrik, bitterhet, barnen gråter och ringer BRIS. Allt är kaos och allt är vädrets fel.

Men så….loggar man in på Aftonbladet. Långt där borta, två veckor framåt skönjer man ett ljus. Reportern kör med pedagogiska rubriker – ”Lugn!”, ”Håll ut!”, ”SMHI lovar SOL!” Wolfgang Röder har fått en uppenbarelse. Och svensken skiner upp och lägger det planerade självmordet på hyllan. Allt är lugnt igen. Tills nästa regnväder.

Och nu idag har man rubriken ”Passa på och njut!”. Vem njuter?

Själv bryr jag mig inte ett dugg om väder. Nå, det kanske inte är så kul att vara på semester utomlands, man har bespetsat sig på trevliga utflykter och det ösregnar hela tiden. Men i övrigt så. På mitt arbete har de närmast varit saliga de sista dagarna och när lunchtimmen närmar sig har en del spralliga som pingviner gått runt och letat lunchkamrater som vill ”äta i solen”. Picknick alltså. Och det kan väl vara kul. Men inte med ens arbetskamrater på en grässlänt vid arbetet.

Vi svenskar och väder. Det skulle man kunna skriva en hel roman om.

Slutet?

Jag läser på webben att Internet slår i taket 2010.

Är det då vi kommer att mötas av denna sida?

För övrigt kan jag konstatera att det inte var en trevlig upplevelse att bli pillad på prostatan. Vad det nu har med Internet att göra.

Hälsovård och översättningar

Jag läser lite här och var att man ska bli så pigg nu när våren verkar komma. Det verkar dock inte min kropp ha fattat. Jag är så trött att jag nästan ser dubbelt. Jag får addera detta till listan över åkommor jag ska skrämma upp min husläkare med i morron.

Jag tycker inte om att gå till läkare. Man har liksom bara en enda chans på sig, känns det som. Missar man nånting får man göra om hela processen – ringa mottagningen, dra sitt problem, få ny tid om x antal månader. Men man vill samtidigt inte verka för sjuk heller när man väl får komma. Det går ju inte att hala fram världens lista på alla tänkbara problem man skulle vilja ha kontrollerade. Därför undviker jag helst att gå dit över huvud taget.

Nå, jag får se vad som sägs. Det är egentligen bara ett rutinbesök, en uppföljning av högt blodtryck. Men samtidigt måste jag ju passa på att ta upp en del andra saker…Man kanske ska faxa in listan först?

En helt annan sak:
Något som retar mig, och även gör mig konfunderad, är okunniga översättningar. Jag kollade på ett avsnitt av ”Boston Legal” igår och vid ett tillfälle säger domaren till juryns ordförande:

”Mr foreman, have you reached a verdict?”

Hur tror ni detta översattes? Jo, med det alldeles fyndiga och extremt okunniga: ”Herr Foreman, har juryn enats om ett utslag?”

En sån slump att juryns ordförande hette Foreman….eh….?

Korkade översättningar kan vara kul, men man blir nästan förbannad när man ser rent okunniga sådana. En annan domstolsöversättningsmiss man ser ibland är att man kallar ”Bailiff”, alltså ett domstolsbiträde eller liknande, för just Bailiff. Det är minsann den gamla polaren Bailiff som för ut den dömda till häktet.

Den roligaste felöversättningen jag sett är när någon (jag minns dock inte sammanhanget) översatte ”dumbwaiter” med ”dum kypare”.

Dumbwaiter betyder mathiss.

Idag har jag inget att skriva om.....

Men det där är bara skitsnack - egentligen. Man har alltid något att skriva om. Jag skriver t.ex. krönikor i en medlemstidskrift för en filmklubb fyra gånger om året. Jag hade inget att skriva om förra gången och blev lite desperat....Men då kallade jag spalten "Att ge liv åt en tomhet" och skrev så här:

Vad skriver man enklast om när man inte tycker sig ha något att skriva om? Svar: Man skriver om att man inte har något att skriva om och hoppas att orden kommer till en. Och helt plötsligt har man ett ämne i sig. Detta med att skriva.
Jag har alltid fascinerats av skrivandet som uttrycksform. Kanske mycket för att det skrivna ordet är grunden till så mycket annat. Det går varken att göra en film eller sätta upp en teaterpjäs utan att någon först har skrivit något. Frågan är då varför manusförfattare ofta har en betydligt lägre ”status” än t.ex. regissörer?
När jag var yngre, rätt mycket yngre, förstod jag aldrig varför det stod ”Alfred Hitchcocks” framför exempelvis titlarna ”Psycho” eller ”Frenzy”. Det var ju inte han som hade gjort filmerna! Det var ju Robert Bloch/Joseph Stefano (roman och filmmanus till Psycho) respektive Arthur La Bern/Anthony Schaffer (roman och filmmanus till Frenzy). De var ju upphovsmännen till historierna. Regissören Hitchcock kom in senare och följde bara instruktioner från någon annan. Och hur svårt kan det vara?
Idag vet jag givetvis bättre än så. Det är sällan författaren som får ta smällen om slutresultatet blir uselt. Allt ansvar ligger på regissören och det är hans/hennes tolkning av det som är skrivet som till slut blir filmen/pjäsen. Vid det laget är författaren ofta bortkopplad. Och så ska det kanske vara också. Men jag tycker fortfarande att författaren får väldigt dålig ”cred” för sitt arbete. För faktum kvarstår fortfarande, hade han/hon inte lagt ner allt detta arbete på sin idé eller fantasi så hade det aldrig blivit någon film/pjäs. Ibland känns det som att man glömmer detta.
Jag vet inte vad slutresultatet blev av manusförfattarstrejken i Hollywood, men det är egentligen inte så mycket den ekonomiska delen av ”cred” jag menar utan mer den konstnärliga. Att bli erkänd som upphovsman till något. Att man börjat med ett tomt blad - eller en tom skärm - och fyllt denna tomhet med....liv. Det är det som fascinerar mig mest. Som den här spalten. Jag började med att inte veta ett dugg vad jag skulle skriva. Jag hade inget specifikt ämne som jag ville dryfta och det fanns inget annat jag kände att jag ville delge medlemmarna i klubben. Men ändå så gick det. Men allt skrivande handlar om disciplin, en egenskap jag tyvärr har alldeles för lite av. Jag blir lätt rastlös och hittar ofta andra saker som är mycket roligare än det jag för tillfället håller på med. Och sen gör jag det en stund. Tills jag återigen hittar något som är roligare. Tips för att komma ifrån detta mottages med glädje. Jag vill kunna ge mig fan på att nu ska jag sitta här och skriva, att kunna hänge mig åt något. Att fylla upp fler tomma blad. Det fascinerar mig.

Är det bara jag som har snuskig fantasi?

Jag läser i tidningsupplagan av Metro om kreditgarantiföreningen som ger lån till nystartade företag som fått nej av banken.

Det har egentligen inte med saken att göra. Men jag läser att bageriet ”Cum pane” har fått bidrag därifrån. Hm, är det bara jag som tänker ”spermabröd” samt hur kul det skulle bli om de försöker etablera sig i ett engelsktalande land?

Eller kören med samma namn som kommer upp först när man googlar på ovan nämnda namn? Spermakören?

Fast ”Cum pane” är tydligen latin och ska betyda ”med bröd”.

Usch, vilken hemsk, manlig, enkelspårig hjärna jag verkar ha. Fy på mig.

En dag i svackan

Efter några dagar av hyfsat stimulerande arbetsuppgifter har jag nu hamnat i en svacka. Det är trist att hamna i den. Egentligen har man samma arbetsuppgifter som tidigare, alltså de som var hyfsat stimulerande, men helt plötsligt känner man att man inte kan komma längre. Allt är liksom redan gjort. Nu är det bara ”finlir” kvar. Och för att få det klart behöver man uppgifter av andra….och det är då det börjar bli jobbigt.

Jag är en extremt självständig människa rent yrkesmässigt. Jag gillar att sitta och pyssla i mitt eget hörn och göra så mycket som möjligt själv – helst från ax till limpa. Men jobbar man på ett stort företag med en massa jävla byråkrati blir det sällan så. Man är alldeles för ofta beroende av andra människor – de måste göra sitt jobb innan jag kan göra mitt. Och det är en arbetssituation jag hatar.

Så vad gör man? Man går givetvis hem.

Idag börjar ”Big love” på TV. Förvisso lockar kanske inte en polygam mormons liv och leverne särskilt mycket, men det är en HBO-serie och de skulle fanimej kunna göra en intressant dramaserie om spetsknyppling. Så jag sitter som nitad kl. 22 i kväll och hoppas på det bästa.

Informationsspekulation

En förälders mardröm blir en (kvällstidnings)journalists våta dröm. Skulle någon journalist hålla med mig om det? Knappast. Men det är så det verkar – och det är så jag hävdar att det är också.

Jag tycker det sätt på vilket kvällstidningarna skriver om 10-åriga Englas försvinnande och död är vidrigt. Det är fem procent information och 95 procent spekulation. Allt blir skvallerjournalistik, oavsett ämne. Har man inga nyheter att komma med så skapar man några. Eller så blir allt en nyhet. Mördaren handlar. Mördaren äter pizza. Mördaren skrattar. Meningslösa nyheter alltsammans, allt taget ur sitt sammanhang och för att vi verkligen ska få det bekräftat att vem som helst, alla som handlar, käkar pizza och skrattar kan vara en galning. Man får veta att mördaren kunde ha gripits för två år sen. Detta hade alltså inte behövt hända. Men varför vill man berätta det? Blir vi gladare över att få veta att detta hade kunnat undvikas?

Jag blir ledsen när jag läser kvällstidningarna. Men inte bara av det som faktiskt har hänt utan också hur man verkligen gottar sig i sorg, frustration, rädsla, ilska. Man skrämmer upp 1000-tals föräldrar som nu kommer att tänka både en och flera gånger innan de släpper iväg sitt barn på en cykeltur. En del hävdar att detta är bra. ”För det finns ju monster där ute”. Visst finns det, men ju mer man skriver om det desto mer tror vi att det är vanligt att män mördar barn. Men så är det inte. Detta är extremt ovanligt. Och det får man inte glömma.

Ännu en korkad artikel

Aftonbladet vinklar hela denna artikel mot att svenska folket vill betala mer skatt och inte mindre. Främst med den idiotiska rubriken ”Skatten sänks – när många vill betala mer”

Det tror jag inte en sekund på.

Beroende på hur man ställer en fråga kan man få precis de svar man vill ha. Hur tror ni man hade svarat om man ställt frågan så här:

”Under förutsättning att sjukvården inte försämras vad gäller service och kvalitet, skulle du då kunna tänka dig att få sänkt skatt?”

Hur många skulle svara nej?

Samtidigt ställer Expressen frågan ”Tycker du att vi har för höga skatter i Sverige?” i en undersökning. I skrivande stund har 80,6% svarat ”Ja, den bör sänkas mera” medan 19,4% har svarat ”Nej, bra som det är”.

Som sagt, allt beror på hur man ställer frågan.

Nej....är det verkligen sant??

Stoppa pressarna! Stanna upp! Ta ett djupt andetag! Ta in! Försök förstå! Jo, du kan! Du måste! Acceptera faktum! Det bara är så!

Alla körmedlemmarna bor inte i rätt kommun!

Inget kommer att vara sig likt igen.

Vardagsfilosofi

Tänk vad tid man kastar bort på att få ihop till mat för dagen. Arbete kallas det visst. Hur många är det egentligen som verkligen trivs med sitt arbete och som tycker sig verkligen uträtta något om dagarna?

Nå, sanningen är väl att det går upp och ner samt att allt är relativt. Att jag idag stolt kan säga att jag fått en CD-robot att fungera kan ju inte jämföras med någon som räddar ett barn i Sudan från att svälta ihjäl. Om man tänker stort alltså. Men jag har räddat den stackars gråtande projektledaren med 200 i puls som bara måste ha 20 CD-skivor brända just i denna sekund. Nu fanns det ingen sån, men ändå. Men ibland finns det. Kostymklädda män vars hela existens verkar hänga på den där brända CD-skivan med livsviktiga PowerPoint-presentationer, betydligt viktigare än nån svältande unge i öknen.

Ibland blir man filosofisk. Vi lever en väldigt kort tid på denna planet och hur tillbringar vi egentligen den största delen av denna tid? Genom att lydigt ställa in oss i ledet, acceptera och respektera medan vi själva sällan känner oss accepterade och respekterade. Hoppas på att man får en trevlig chef som ser en utan att man själv måste vara fjäskande tydlig. Kämpa oss genom snö, is, hagel och storm för att komma till sin arbetsplats. Sitta där i x antal timmar, göra det man ska, gå hem och där ibland göra det man egentligen vill göra. Men det kan man inte. För ingen betalar en för det.

Så märkligt det har blivit. Man kanske skulle åka hem snart?

Så kan det gå....

....när man låter tekniker sköta hjärtespalten:

Dåligt sjukdomssjälvförtroende

Jag skickade nyss ett mail till min chef och sa att jag med all sannolikhet inte kommer i morron.

Men trots att jag verkligen mår skit så räcker det inte för mig att bara skriva att jag är sjuk. Nä, jag måste verkligen förklara detta också med att säga vad jag har i feber, både igår och idag, samt att jag nästan bott på muggen i natt.

Det är precis som att han inte skulle tro mig om jag bara skrev ”jag är sjuk” samt skulle kontra med att påminna mig om de svältande barnen i Sudan som minsann skulle vara glada över att kunna äta något över huvud taget…..

Däckbyte och sjukdom

Igår besökte jag ”Sveriges Chicago”. Det var i alla fall vad min mor alltid kallade Huddinge när jag var barn. Och det var där vi bodde, mitt ibland allt skjutande. Fast man sköt (tydligen) väldigt tyst.

Hur som helst, det var dags för däckbyte och det var ovanligt tungt denna gång. Min snart 68-årige far, som assisterade mig, visade en betydligt större spänst än jag. Själv mådde jag illa, kände mig taskig i magen, var dödstrött och ville helst bara putta ner biljäveln för nån slänt och lägga mig att sova.

Nå, med sommardäck på och något så när ren bil begav jag mig hemåt. 11 mil senare handlade jag på Coop och när jag sen skulle starta – just det, biljäveln – så startade den inte. Stendöd. Detta händer ibland och det ofta kombinationen resa långt och Coop som tydligen inte faller – just det, biljäveln – i smaken. Eller så är det tvärtom, den trivs på Coops parkering. Nå, den kommer alltid igång igen efter x antal minuter. Denna gång tog det närmare en halvtimme. Jag kan inte så där väldigt mycket om bilar, och detta problem har även andra gått bet på. Det är inget fel på batteriet, det är konstaterat. Det verkar som att – just det, biljäveln – blir för varm och måste sen ner till en viss temperatur för att starta igen. Det är dags att skaffa ny bil, en bil som det tar ett tag innan man kallar – just det, biljävel.

Jag mådde riktigt kass när jag kom hem och sen blev det bara värre. Den smaskiga kycklingfilé som hustrun ställde fram kunde jag bara äta några tuggor av. Det bara växte i munnen och jag mådde fruktansvärt illa. Magen var i uppror, men det var först senare som den ”kom igång” på allvar. Temperatur: 38,8. Allting var väldigt likt den Campylobacter-infektion jag hade för snart 8 år sen och den teorin stärktes senare när jag fick tillbringa halva natten till idag på muggen.

Men nu så här dagen efter så verkar det vara något annat. Det var mycket, mycket värre för 8 år sen, det har också gamla dagboksanteckningar bekräftat. Jag minns det som en av de värsta sjukdomar jag varit med om och jag låg däckad i ungefär tre veckor och blev inte helt frisk förrän efter nån månad. I skrivande stund mår jag bättre, men kommer nog ändå att vara hemma i morron. Magen är fortfarande i uppror, om än ett svagare sådant, jag vaknade med 37,8 graders feber, jag är trött som en gnu, fryser och känner mig allmänt vimsig. Fast det sistnämnda brukar jag förvisso ofta känna mig.

Man kanske skulle ta sig en liten lur?

Jag hade fel!

Det finns en yrkesgrupp till som kan göra hur många fel som helst utan konsekvenser: Journalister.

När mordet i Arboga hade skett refererade man till det hela som ”Knivmordet i Arboga”.

Hur knivmördar man någon med en hammare?

Igår kunde man läsa att Mona Seilitz dog av hjärtfel. Det visade sig vara bröstcancer.

I Aftonbladets papperstidning idag kan man läsa att nämnda Seilitz var programledare för programmet ”Casino Royale”. Det hette ”Bingo Royale”. För övrigt en väldigt trist sorti ur TV-världen då det antagligen var ett av de sämsta program som SVT producerat.

Egentligen skitsaker. Men varför är det för kvällstidningarna alltid så svårt att vänta med att skriva något tills man vet hur detta något faktiskt ligger till?

Mitt skoskav är borta! Tack Ecco! Och ett speciellt tack till min fru för ovärderliga smakråd!

Frysa eller svettas?

Jag tror det tar fyra år att bli meteorolog. Eller är det kanske till och med så mycket som sex? Nå, det måste vara det enda yrke med så lång utbildning där man sen tillåts att göra fel varje dag. Jag kan inte komma på ett yrke med kort utbildning heller. Jag kan inte komma på något yrke över huvud taget.

I två dagar nu har kartorna i lokaltidningarna täckts med svarta moln. Men så har det inte blivit. Det är sol och varmt och visst….det är väl trevligt. Men man vet fan inte hur man ska klä sig eftersom det fortfarande är rätt kallt på morgonen. Detta är en sorts mellanårstid som jag finner frustrerande. Det är ett stort I-landsproblem för mig. Frysa eller svettas? Min hjärna klarar inte av såna val.

Jag köpte nya skor igår. Detta för att slippa den skoskav jag drabbats av den senaste tiden. Eftersom jag totalt saknar tålamod så kan jag säga att det inte hjälpte. Jag stapplar fortfarande fram som en halt åsna.

Det bästa skämtet.....

Man undrar om det var medvetet att just idag gå ut med nyheten om att svenska och danska posten slås ihop.

Det verkar som att många tror att det är ett aprilskämt. Och det allra bästa skämtet måste ju vara när man luras att tro att något är ett skämt….