Däckbyte och sjukdom

Igår besökte jag ”Sveriges Chicago”. Det var i alla fall vad min mor alltid kallade Huddinge när jag var barn. Och det var där vi bodde, mitt ibland allt skjutande. Fast man sköt (tydligen) väldigt tyst.

Hur som helst, det var dags för däckbyte och det var ovanligt tungt denna gång. Min snart 68-årige far, som assisterade mig, visade en betydligt större spänst än jag. Själv mådde jag illa, kände mig taskig i magen, var dödstrött och ville helst bara putta ner biljäveln för nån slänt och lägga mig att sova.

Nå, med sommardäck på och något så när ren bil begav jag mig hemåt. 11 mil senare handlade jag på Coop och när jag sen skulle starta – just det, biljäveln – så startade den inte. Stendöd. Detta händer ibland och det ofta kombinationen resa långt och Coop som tydligen inte faller – just det, biljäveln – i smaken. Eller så är det tvärtom, den trivs på Coops parkering. Nå, den kommer alltid igång igen efter x antal minuter. Denna gång tog det närmare en halvtimme. Jag kan inte så där väldigt mycket om bilar, och detta problem har även andra gått bet på. Det är inget fel på batteriet, det är konstaterat. Det verkar som att – just det, biljäveln – blir för varm och måste sen ner till en viss temperatur för att starta igen. Det är dags att skaffa ny bil, en bil som det tar ett tag innan man kallar – just det, biljävel.

Jag mådde riktigt kass när jag kom hem och sen blev det bara värre. Den smaskiga kycklingfilé som hustrun ställde fram kunde jag bara äta några tuggor av. Det bara växte i munnen och jag mådde fruktansvärt illa. Magen var i uppror, men det var först senare som den ”kom igång” på allvar. Temperatur: 38,8. Allting var väldigt likt den Campylobacter-infektion jag hade för snart 8 år sen och den teorin stärktes senare när jag fick tillbringa halva natten till idag på muggen.

Men nu så här dagen efter så verkar det vara något annat. Det var mycket, mycket värre för 8 år sen, det har också gamla dagboksanteckningar bekräftat. Jag minns det som en av de värsta sjukdomar jag varit med om och jag låg däckad i ungefär tre veckor och blev inte helt frisk förrän efter nån månad. I skrivande stund mår jag bättre, men kommer nog ändå att vara hemma i morron. Magen är fortfarande i uppror, om än ett svagare sådant, jag vaknade med 37,8 graders feber, jag är trött som en gnu, fryser och känner mig allmänt vimsig. Fast det sistnämnda brukar jag förvisso ofta känna mig.

Man kanske skulle ta sig en liten lur?