Idag har jag inget att skriva om.....

Men det där är bara skitsnack - egentligen. Man har alltid något att skriva om. Jag skriver t.ex. krönikor i en medlemstidskrift för en filmklubb fyra gånger om året. Jag hade inget att skriva om förra gången och blev lite desperat....Men då kallade jag spalten "Att ge liv åt en tomhet" och skrev så här:

Vad skriver man enklast om när man inte tycker sig ha något att skriva om? Svar: Man skriver om att man inte har något att skriva om och hoppas att orden kommer till en. Och helt plötsligt har man ett ämne i sig. Detta med att skriva.
Jag har alltid fascinerats av skrivandet som uttrycksform. Kanske mycket för att det skrivna ordet är grunden till så mycket annat. Det går varken att göra en film eller sätta upp en teaterpjäs utan att någon först har skrivit något. Frågan är då varför manusförfattare ofta har en betydligt lägre ”status” än t.ex. regissörer?
När jag var yngre, rätt mycket yngre, förstod jag aldrig varför det stod ”Alfred Hitchcocks” framför exempelvis titlarna ”Psycho” eller ”Frenzy”. Det var ju inte han som hade gjort filmerna! Det var ju Robert Bloch/Joseph Stefano (roman och filmmanus till Psycho) respektive Arthur La Bern/Anthony Schaffer (roman och filmmanus till Frenzy). De var ju upphovsmännen till historierna. Regissören Hitchcock kom in senare och följde bara instruktioner från någon annan. Och hur svårt kan det vara?
Idag vet jag givetvis bättre än så. Det är sällan författaren som får ta smällen om slutresultatet blir uselt. Allt ansvar ligger på regissören och det är hans/hennes tolkning av det som är skrivet som till slut blir filmen/pjäsen. Vid det laget är författaren ofta bortkopplad. Och så ska det kanske vara också. Men jag tycker fortfarande att författaren får väldigt dålig ”cred” för sitt arbete. För faktum kvarstår fortfarande, hade han/hon inte lagt ner allt detta arbete på sin idé eller fantasi så hade det aldrig blivit någon film/pjäs. Ibland känns det som att man glömmer detta.
Jag vet inte vad slutresultatet blev av manusförfattarstrejken i Hollywood, men det är egentligen inte så mycket den ekonomiska delen av ”cred” jag menar utan mer den konstnärliga. Att bli erkänd som upphovsman till något. Att man börjat med ett tomt blad - eller en tom skärm - och fyllt denna tomhet med....liv. Det är det som fascinerar mig mest. Som den här spalten. Jag började med att inte veta ett dugg vad jag skulle skriva. Jag hade inget specifikt ämne som jag ville dryfta och det fanns inget annat jag kände att jag ville delge medlemmarna i klubben. Men ändå så gick det. Men allt skrivande handlar om disciplin, en egenskap jag tyvärr har alldeles för lite av. Jag blir lätt rastlös och hittar ofta andra saker som är mycket roligare än det jag för tillfället håller på med. Och sen gör jag det en stund. Tills jag återigen hittar något som är roligare. Tips för att komma ifrån detta mottages med glädje. Jag vill kunna ge mig fan på att nu ska jag sitta här och skriva, att kunna hänge mig åt något. Att fylla upp fler tomma blad. Det fascinerar mig.