Tänk vad tid man kastar bort på att få ihop till mat för dagen. Arbete kallas det visst. Hur många är det egentligen som verkligen trivs med sitt arbete och som tycker sig verkligen uträtta något om dagarna?
Nå, sanningen är väl att det går upp och ner samt att allt är relativt. Att jag idag stolt kan säga att jag fått en CD-robot att fungera kan ju inte jämföras med någon som räddar ett barn i Sudan från att svälta ihjäl. Om man tänker stort alltså. Men jag har räddat den stackars gråtande projektledaren med 200 i puls som bara måste ha 20 CD-skivor brända just i denna sekund. Nu fanns det ingen sån, men ändå. Men ibland finns det. Kostymklädda män vars hela existens verkar hänga på den där brända CD-skivan med livsviktiga PowerPoint-presentationer, betydligt viktigare än nån svältande unge i öknen.
Ibland blir man filosofisk. Vi lever en väldigt kort tid på denna planet och hur tillbringar vi egentligen den största delen av denna tid? Genom att lydigt ställa in oss i ledet, acceptera och respektera medan vi själva sällan känner oss accepterade och respekterade. Hoppas på att man får en trevlig chef som ser en utan att man själv måste vara fjäskande tydlig. Kämpa oss genom snö, is, hagel och storm för att komma till sin arbetsplats. Sitta där i x antal timmar, göra det man ska, gå hem och där ibland göra det man egentligen vill göra. Men det kan man inte. För ingen betalar en för det.
Så märkligt det har blivit. Man kanske skulle åka hem snart?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Precis så är det alltför ofta :-(
Bryt upp och låt den nya dagen gry...var det någon diktare som skrev. Varför inte satsa på något nytt och spännande jobb där det verkligen uppskattar din kompetens med ett härligt lönelyft.
Eller så får du starta din egen konsultfirma så får de hyra in dig på uppdrag.
kramis från Linda (som inte orkade logga in)
Jag läste för ett tag sen om en som blivit rik på hundprylar. Man kanske skulle börja designa matskålar?
Skicka en kommentar